My greatest fear is that PMS doesn't exist

Den här helgen har varit nåt slags "hej jag ska konkurrera ut varenda Cajsa Warg/Super mom i hela stan"-race. Gud vad det har pysslats, pyntats, mysits. Vi har varit på loppis på Strand. På barnkalas hos Lavinia. Ätit sushi. Haft fredagsmys. Bakat Globen i pepparkaka hos Janders och Jonas. På barnkalas hos Jack. Det har gåtts på teater. Det har hyrts "Tingeling". Det har lagats hemmalagad mat. Vi har kollat julkalender. Vi har lekt doktor och jag har fått en dödlig sjukdom *min personliga favorit* . Vi har promenerat i vintersolen. Vi har köpt en talande rosa enhörning. Vi har gjort hemmapysslade julkort. Vi har haft adventsmys med Pelle och Pauline. Vi har KLÄTT EN HIMLA GRAN!

Och det har verkligen varit dunderfint. Knappt ett gräl. Helt exemplarisk jävla mamma-barn-helg. Fina fisken. Verkligen. Men... Asså...

Hej Bullen! Under hela tiden allt detta har pågått har PMS:en klippt sönder alla mina inre organ med en nagelsax. Kan sånt ändras med åren? Jag kan fan inte minnas att jag tidigare varit så påverkad av PMS som jag har varit de senaste månaderna. Jag blir ett fullkomligt freak inuti? Så himla ledsen blir jag. Tvivlar på och ifrågasätter allt och alla och främst av allt mej själv. Gråter floder. Buu. Det är verkligen ASJOBBIGT. / Tjej på supermånga jordsnurr.