Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid

Ibland slår saknaden undan fötterna på mej.

Det är något så vansinnigt dubbelt med att försöka sudda ut en person. Sin Person. Det är så svårt. Man vet ju att man måste, men nånting i själen vill hålla kvar, den förstår inte, frågar tyst "men vadå, det där är ju hemma, vi ska vara där, det är vårt safe place, den rösten, de händerna". Som ett litet barn som med oförstående ögon tittar upp emot ett vuxet bortvänt ansikte. Och man känner man börjar komma från, allt oftare och i längre perioder tänker man inte ens på det, kanske är det därför det blir som ett knytnävsslag när man påminns. Det är alltid de små sakerna. Som gör att det svartnar. Kindness på radion i det här fallet. Kan du lyssna på Kindness utan att tänka på mej? Har du satt upp tavlan jag gav dig? Vad gjorde du igår? Tänker du på mej när du går ut på balkongen, där jag brukade stå? I dina träskor. Saknar du mej? Man vet inte längre. För han och jag suddas ut nu. Vi. Suddas. Ut.

Och det är som det ska vara.

Jag tror det är därför jag hängt med nästan bara "nya" människor i helgen? Måste ha ny jargong, nya skämt, nya kontaktytor, spegla mej i andra som inte känner mej så väl. Eller jag vet inte. Men det har känts bra. Enter Jonas och hans vänner i helt ny lägenhet, dokumentär i helt ny soffa, röker cigaretter vid fönster med helt nya utsikter, pratar med främlingar som efter ett tag blir bekanta. Går andra gator fram nu, memorerar nya portkoder, har nya kontakter i sociala medier och telefonboken. Återuppfinner mig själv på nåt vis. Återfinner kanske. Har famlat så länge nu.

Allt är som det ska.