On an island in the sun, we'll be playing having fun

Det är weird det där med efterfester tycker jag. De är så väldigt sällan kul? Om jag fick välja för- eller efterfest skulle jag any day of the week välja förfest. Då har man på nåt vis hoppet kvar. Haha. Oh god. KANSKE DET DEPPIGASTE JAG NÅNSIN SKRIVIT HÖRRNI. *världen fortfarande full av möjligheter* Jag kanske iofs bara har dålig erfarenhet av efterfester? Valt de sämsta. De flesta jag har varit på har det varit rätt mycket knark, det är deppig hård technomusik, folk har nåt trött alternativt jagat i blicken. Gör mej så jävla stressad. Och också det här med att det alltid känns som att alla där på festen, inklusive jag själv, är där enkom för att de inte pallar tystnaden och ensamheten som obönhörligt väntar hen när hen kommer hem till sitt.

Men det är ju inte alltid så. Vet jag ju. Det är bara det att jag chansar så oerhört sällan. Allafall, i fredags natt var jag på efterfest. Sex personer i en soffa, bra (!) musik, ett fönster att röka ur, ett fint litet samkväm i en helt bananas mysig lägenhet på Bjurholmsplan. Solen gick upp, sken in genom fönstret, spridda fågelkvitter från den gröna innergården, Weezers "Island in the sun" på lagom volym, någon kom in från köket med ännu en laddning isklirriga groggar i fina glas. Hemvägen var som ett happy 48 timmar senare, inte en själ ute, allt ljud vadderat och avlägset, soldiset värmde i ryggen och dygnets sista cigg (kanske den 459:e) rev sönder mej inuti men det spelade ingen roll. Så himla fint.

Men jag ska inte pusha detta. Efterfester still sucks. Det får vara den jag gick på i år. Den enda, och den var bra.

Tidsklipp: hård techno, jagad blick.