Q&A: Kanon
Du, det här med att blogga. Och bli offentlig. När folk bara kan gå omkring och veta grejer om en. Du och jag t.ex, vi känner inte varandra. Men, vi bor på samma gata (har sett det när jag hämtat min stora på skolan), vi handlar i samma mataffärer, går, nåväl, på samma gym (har jag läst). Och har flera andra gemensamma nämnare. Varje gång jag ser dig hukar jag mig lite. Lite som, jag vet _för mycket_ om dig. Och du vet inte ens att jag läser vad du skriver. Och lite som att jag känner mig som en _ofrivillig_ stalker. Jag såg till exempel dig när du var på väg till festen som Sandra B, hajjade till och skrattade för mig själv, för du hade ju skrivit vad du skulle ha på dig. Jag kanske måste sluta läsa bloggen. Men jag tycker den är rolig, och skör, och du bjuder ju otroligt på dig själv. Så mycket att man kan känna ett stöd i att må lite taskigt, av att läsa. Och den har ett språk som tilltalar mig.
Umm, det är ju skillnad på offentlig och offentlig. Ändå. Jag har nog aldrig tänkt tanken i tunnelbanan, krogkön, på Götgatan, att nån skulle kolla två gånger och liksom veta vem jag är. Däremot händer det ju att nån stannar mej och säger nåt snällt om att de gillade mina krönikor och så där. Ofta människor över femtio! Det tycker jag är så himla fint. Att de trots mitt rätt så fjantiga språk gillar mej.
Hela grejen med att jag kan vara så pass bjussig på mina fosterställningar osv, är ju att jag tänker att ingen läser. Jag skriver, mår bättre av det, trycker på "Post this". Klart. Sen så läser jag ju kommentarer och kollar likes, alltså jag är ju inte helt omedveten. Men att nån skulle se mej ute, scanna av mej och ha en värdering om vem jag är eller vad jag sagt eller hur jag ser ut just den dagen, nej huu. Så kan jag inte tänka. Ren självbevarelsedrift.
Och när det väl händer, att nån stannar mej ute eller så, och säger att de läser Popmorsa och säger nåt om nåt jag skrivit, ibland går det bra och ibland inte liksom? Ofta är det ju alkohol inblandat och det blir ju ett "gap", en främling står framför mej och berättar om att den också fått hjärtat utslitet eller vad det nu kan vara, och tilltalet är som till en kompis och själv står jag där och har aldrig sett personen förut. Oftast går det jättebra, jag brukar sträcka fram handen och säga "Hej, jag heter Emelie". Det är väldigt sällan det blir riktigt weird och grundgrejen är ju att jag blir väldigt glad, att nån GILLAR, känner igen sej osv. Jag hade en oerhört dålig helg i början av november, gråtfestivalerna avlöste varandra och nån av de kvällarna minns jag att två urgulliga kom fram och ville prata och jag kunde inte deala, jag tänkte "hallå, SER NI ENS GRÅTSTRIMMORNA, mina racoon eyes, mitt förvridna jävla nylle, jag kan inte detta NU?". Det är väl vid sådana tillfällen det blir konstigt.
Men överlag. Jag ser mej inte som "offentlig". Och jag kan bjussa på mina tillkortakommanden, för jag tänker att alla nångång känt lika. Jag tycker inte min öppenhet gör min ryggrad svagare än någon annans. Kanske det till och med är tvärtom. Jag blir starkare av att visa svagheterna, jag har liksom inget att dölja. This is it. Med viss modifikation så klart. Jag är väl inte fullt så jävla HELIG som jag kan framstå här.