Så himla oklart detta, men i allafall

Alltså. Det här kommer bli det mest splittrade inlägget jag någonsin skrivit, jag känner det redan nu. But here goes.

Jag fick nån kommentar tidigare om hur jag borde flytta fokus från "killar och fest" till, hmm, nu minns jag fan inte riktigt, men andemeningen var väl att jag borde flytta fokus till mej själv och mitt eget välmående, finna lugnet, koncentrera mej på mitt barn och vår relation. Osv.

Och ärligt talat var väl den kommentaren inte helt ute och cyklade, men det är ju också så att jag ger en extremt vinklad bild av min tillvaro här på bloggy. Det hoppas jag att man förstår. Kanske för att jag ligger på Nöjesguiden nu? Känner att det MÅSTE handla om party fest popkultur och det gamla vanliga tjötet om det brustna hjärtat, jag vet inte. Fast. Nää. Fan. Det är inte det heller.

Först och främst är jag mamma. Hanna är allt. Punkt slut. Men jag kommer aldrig, aldrig bli en person som varje dag jag har Hanna lägger upp en bild på vår frukost med en beskrivning likt "I dag testade vi en ny yoghurt. Hanna tyckte den var jättegod! :) :) :)". Inget fel i det, men jag driver ingen mammablogg. Popmorsa har alltid varit väldigt mycket jag jag jag, allting annat är sekundärt. Här är det jag och mitt som spelar huvudrollen (och ja, jag var lite sarkastisk där, men det är också typ sant). Att Hanna är viktigast tycker jag borde vara underförstått. Jag behöver inte nämna henne jämt och ständigt, berätta vad vi gör osv. Men främst: Hanna börjar nå en ålder där jag känner att mina tankar kring motherhood och allt som rör hennes utveckling och vårt vardagliga liv ihop och yada yada… det känns inte längre lika soft att fläka ut henne på allmän plats? Hon är en egen person nu. Som snart kan läsa? Hon kanske kommer tycka att det är urpinigt/jättejobbigt. Jag vet inte. Och hon förekommer ju här. Så klart. Men de inläggen blir färre och färre i takt med att hon blir äldre. Och jag kommer ju så klart inte sluta skriva om mammarelaterade prylar, eller kunna sluta göra mej rolig på hennes bekostnad när hon säger något helt bananas eller ser superkonstig ut på en bild osv *förlåt gullis*, men fokus här kommer aldrig vara på henne. Hon är en del av mitt liv, den bästa största delen av mitt liv. IRL.

Sen så är det ju fanimej helt sjukt att jag uppenbarligen inte alls har några dom helst problem med att fläka ut mej själv. På ricko?? Det är ju faktiskt helt VANSINNIGT att jag rear ut min själ som jag gör här. Ibland, när jag ser det utifrån, så inser jag att det kan uppfattas som jätte-koko. Haha, det ÄR jätte-koko. Men jag har gjort det så länge, jag känner mej trygg i det. Och det är faktiskt inget jag tänker på. Jag skriver av mej, mår lite bättre. Jag tror att de där jobbiga, extremt nakna inläggen (som typ detta), de växer i mej under några dagar, de gör kaos med mitt huvud, och sen så är det först när jag skrivit ner det som saker och ting faller på plats. Inuti. De inhamrade bokstäverna, orden, är lite som terapi. Hjälper mej rensa.

Och allt mitt snack om att våga, satsa, bara gör det, fast det är läskigt. Bla bla bla. Som det här plumsa-inlägget exempelvis. Jag har präntat det ämnet så många gånger här att jag faktiskt blivit tuffare. Lite allafall. Är fortfarande världens mest rädda person bitvis, men texterna här är lite som självhjälp. Haha, jag gav t ex en himla rakfram komplimang (eller hur man ska säga) nu i helgen, till en dude, nåt jag ALDRIG skulle gjort förut pga rejection phobia. Ba "hörruduru, bla bla bla bla". *tack lilla bloggi* Sen att det ej föll särskilt väl ut är en annan historia - REJECTION PHOBIA-OMETER THRU THE ROOF. *damn you bloggi* Men ändååå. Det är inte poängen ju. Poäng: Det var ju sant och jag tyckte så. Så jag sa det. Orka hålla på, big deal. Även i jobbsituationer ba: kan du ta på dej det här projektet? "Nej. Det kan jag faktiskt inte". Återigen: tidsklipp bakåt och jag hade sagt ja även fast jag inte kunnat/haft tid/velat.

Umm.

Jag tror det var tänkt att jag skulle komma fram till en poäng.

Umm.

Äh, var väl mest att jag ville säga att det jag skriver här inte är kontentan av mitt liv. Bara en del av det. Jag är hemma sjukt ofta och dricker himla Earl Grey och tänder ljus och tänker/pratar om livets övriga väsentligheter, helt utan party, glam och snack om dudes. Men inlägget "Igår satt jag bara hemma och glodde och försökte hitta mitt inre ljus/snackade om klimathotet. Sen såg jag lite på TV. Åt en Snickers. Slut på info."… Nää. De förekommer ju, men himla sällan.

Sen angående mina prioriteringar just nu. Asså. Gud vet att de inte alltid är helt hundra. Helt komplett tokiga ibland till och med. Det är en knasig tid för mej nu? Det är väldigt mycket nygamla intryck och situationer som kommer i min väg nu när jag, faktiskt, för första gången på sju (7!!) år är singel på riktigt igen. Det är himla omvälvande. Och läskigt. Och ensamt. Fan, jag vill ju liksom inte vara här. Det var om någon missat det: så himla INTE mitt beslut. Och det här uppbrottet med A… Det är det värsta jag hittills varit med om i hela mitt liv. Jag har tack och lov varit förskonad från de stora sorgerna. Döden osv. Och det här jag går igenom nu, det slår allt. Ibland svartnar det fortfarande när det slår mej att det inte ska vara vi två.

Och alltså. Det är ju roligt också. Livet, tillvaron. Skitkul till och med. Mitt liv är fab på så många sätt. Men av nån anledning är det när det gör ont som jag får lust att skriva.

Jag önskar jag var en mer… haha fan, typ ANDLIG person. Som kunde sätta mej i nån himla lotusställning och bara känna lugnet och tacksamheten över det jag faktiskt har och mitt inre himla ljus. Osv. Jag önskar fan det. Eller att jag var en sån där som kunde gå ut i naturen och ba lukta på mossan och bli ett med den. Hej lilla mossa, det är du och jag nu, mys vi ska ha. Men jag är inte den personen. Jag blir typ RÄDD av skog? Twin Peaks-effekt tror jag. Jag vet inte. Jag vet bara att rastlösheten äter upp mej inifrån stundtals och var jag än är och vad jag än gör så tänker jag på nästa grej. Jag är liksom sällan helt närvarande. Hjärtat, hjärnan, tankarna. De rusar konstant. Jag HAR problem med fokus vad gäller vissa bitar.

Hmm. Jag skrev "driver ingen mammablogg" där uppe. Jag tänker inte på Popmorsa som nåt jag driver. Det här är nåt jag behöver. Det finns ingen tanke bakom, inget större motiv. Det har det aldrig gjort. Sen så skriver jag ju superblajjiga saker 9 gånger av 10. Men det är det där tionde inlägget som hjälper mig att inte go nuts på riktigt.

Som sagt. Oklart vart jag vill komma och vad jag vill ha sagt med den här sjuka mängden ord. Behövde nog bara rensa tankarna lite.

Alla som höll sej vakna till den här meningen vinner en T-shirt.

<3