Say hello, wave goodbye
Jag har i ungefär en vecka försökt skriva ett inlägg om att det nu gått ett år och några dagar sedan den där vidriga kvällen då A kom över och vi gjorde slut. Eller han gjorde slut. Om rätt ska vara rätt. Hur han gick och jag stod kvar. Det var en varm kväll för att vara sista veckan i september. Jag gick ut på gården efter han hade gått. Satte mej på asfalten. Tände cigarett efter cigarett. Kunde inte gråta, allt var en knut inuti, allt hade rivits upp och inget satt ännu på rätt ställe. Det hade inte sjunkit in. Ringde Carro, som jag alltid gör när jag måste konkretisera saker. Ingen känner mej som hon. Hon frågade om hon skulle komma. Jag sa nej. Sa att jag var okej. Satt kvar där på den nu rätt så kalla marken tills det blev ett nytt dygn. Becksvart himmel. Gungade fram och tillbaka, höll om mina knän. Fortfarande helt avdomnad skrämdes jag nästan av det omänskliga ljudet som plötsligt kom ur min mun, långt nerifrån, inuti. Och som på given signal började jag skaka, kunde inte andas, blicken sökte efter något att fästa vid. Och ensamheten, faktumet, vetskapen om vad som hänt sköljde över mej. Att all trygghet, inbillad eller grundad i något verkligt, nu slitits undan mina fötter. Alla "aldrig mer". Jag grät så jag trodde allting skulle komma upp, lungor, hjärta, allt. Paniken greppade mej, jag trodde jag skulle dö. Så jag ringde Lisa, jag kunde inte prata, bara göra de där vidriga ljuden och hon sa "jag kommer" och lade på. Sen satt vi där. På min gård. Jag vet inte hur länge, men vi gick in till slut.
Och den där känslan försvann liksom inte. Den fanns kvar under så många månader. Finns kvar fortfarande. Den hälsar på som en ovälkommen vän då och då, helt random. Senast igår gjorde jag nåt helt normalt, och tio sekunder senare höll jag krampaktigt tag i en dörrpost och grät. Skillnaden nu är att jag vet att det går över. Det varar bara några minuter. Och det går veckor mellan tillfällena. Veckor. Men när den drabbar mej är det som att ingen tid alls har förflutit.
Jag hade tänkt skriva ett slags epos över det här horiga jävla fittåret. Men jag vet inte. Vad skulle det tjäna till. Instinkten att "gå vidare" är starkare nu, på de flesta sätt har jag redan gjort det. Jag ser ingen poäng med att älta i det längre. Det var länge sen jag slutade tro att vi skulle sluta i en Jerry Maguire-liknande scen. Och det är liksom en del av mej nu, det gör mindre ont, jag är nio dagar av tio helt symptomfri, men det finns kvar inuti. Det här året har blivit som en ytterligare njure, en tredje lunga, en valk i min handflata. Jag räknar inte med att det ska försvinna any time soon. Det är som ett handikapp jag lärt mej leva med.
Och med tiden har jag börjat se annorlunda på det. Jag glorifierar inte oss, vad vi var. Eller honom. Men med alla fel och brister är det ändå... Jag vet inte. Som sagt, jag vill inte älta längre. Fan tro't, men tiden som gått har blekt det värsta, tagit udden av det. Precis som alla sa att den skulle.
Äsch.
Jag avrundar det här året nu, vinkar hej då, med allt vad det innebär. Och jag gör det med den här stympade texten. Finns ändå inga ord som kan ge det rättvisa. Men jag vill säga detta: jag dödar den som sårar honom in any way. Jag menar det.