They got nothin' on you

Det är sån skillnad på veckorna. De jag har Hanna och när jag inte har. Den ena är fylld av prinsessor, Bolibompa och kladdiga pussar om kvällen. Tjat och gnat om morgnarna, den eviga jävla väntan på buss 55 som tar oss till dagis. Makaroner och prinskorv/falukorv/köttbullar. Ensamma kvällar med teveserier, fantasybok, Facebook. Och så motsatsen veckan därpå. Full av allt det där andra. En rastlöshet, en längtan, en bakfylla, en bubblande känsla. Den är mer, hur ska jag säga, full on, hela spektrat. Och även om jag ibland med Hanna, när hon somnat och jag sitter ensam uppe, känner att jag... missar nåt där ute, så är det mikroskopiskt jämfört med lugnet jag får av att vara med henne. Kärleken jag får, fan, kärleken jag får GE. Överlag är jag lugnare nu, tror jag. Dammet har lagt sej, sorlet (kakafonin) därinne har tystnat något. Vilket så klart ger plats för en helt NY förbannad arsenal av inte allt för softa känslor. Men ändå. It's something.

Och jag har det finaste av allt. Jag har Hanna.