Whatever happened to my rock'n'roll

I lördags när jag var ute så sa en snubbe en dryg kommentar till mej. Eller dryg, den var hätsk, helt jävla onödig, sagd i affekt och bara sjukt osoft. Mitt vanliga jag hade känt ett litet hugg, men sedan ruskat det av mej. Så var inte fallet nu. Och jag kunde inte säga nåt i gengäld heller. Blev bara tyst, och "ok", vände mej om med tårar brännande. För jag är rätt så hudlös sedan en tid tillbaka. Så i stället för att bara ruska det av mej så blev jag jääätteledsen. Vilket störde mej något enormt i efterhand. Jag vill inte vara en sån som tar åt mej av vad packade idioter säger? Varför ska DET väga tyngre än allt superbra jag ändå får höra av de som känner mej och tycker om mej och vill mej väl? Pratade med Lisa om detta sedan, och kanske är jag inte alls redo för himla Spy bar och Gubbrum och Kåken och så vidare. Det är så... hårt därute. Och jag har typ 1 millimeter hud som skydd.

Och så jävla SURT är att den här duden har jag typ försvarat i en massa år? Om nån droppat nån kommentar så har jag inte hakat på utan hållt linjen "ja, well, han har alltid varit hemskt trevlig mot mej". Vilket jag tycker att man ska inom rimliga gränser. Lojalitet får ju inte gränsa till dumhet, men inom rimliga gränser tycker jag inte att man ska falla till föga och haka på ett bashing-tåg utan egen grund liksom. Nu kände jag mej så himla snopen.