Who run the world (girls)
Jag brukar ju skryta om mina vänner. Det tycker jag man får göra, för om man inte skröt om de som stod en närmast och gärna framhöll hur himla grymma de är, vilka skulle man skryta om då? "Nån jobbkompis"? Nää. Allafall, Lina är en av mina bästa vänner. Jag har rätt så himla få nära personer. Ibland, när jag ringt Carro, mamma, min syrra, och ingen av dem svarat och jag vet att Lina sitter i möte och min kille är på jobbet så inser jag att, jaha, nu tog det stopp? Jag har inte så många "ringa och snacka skit"-kompisar. Vet inte, typ Facebook-chatten har tagit över? Eller, om man vinklar det lite mer positivt, IRL har tagit över telefontjatet? När jag var femton kunde jag och min bästis Malin prata i telefon tre timmar i sträck mellan sju och tio på kvällen. Minns att detta drev min pappas fruga till vansinne, "vi hade ju setts hela himla dan i skolan??". Men vi hade ju så mycket att babbla om! Nån kille som sagt si, nån tjej som tittat snett sååå osv. Så fungerar jag inte nu. Fast man ju egentligen borde nu när man har mobil och så där.
Allafall. Kommer från ämnet. Som är Lina. Som är så himla bra. Asså hon gör ju asmycket för mänskligheten med Rättvisan osv, men framför allt för mej personligen så är hon bra. För att hon finns i min vardag i stort och smått. Som toppen-vän. Häromdagen när jag spelade skivor på Framtida kvinnliga ledare, så var hon en av talarna. Eller tal och tal, hon var uppe på scen och diskuterade med Jenny Östergren och Anna Serner. Och jag stod där bredvid i mitt lilla bås och stirrade på Linas ryggtavla, hörde hennes röst, hennes ord. Och jag var nära att SPRÄNGAS av stolthet. Så klok, rak, humoristisk, skarp. Ville fan trycka upp en tisha där det stod "Hej hej! Jag är kompis med Lina Thomsgård!". Hon var där för att prata om "Tacka ja". Fem minuter innan galan gick av stapeln hade Jenny (som jag är tokig i) tryckt en mick i mitt nylle och ba "ta den här, du får vara min sidekick" och jag ba "nej nej nej, du förstår inte, jag blir som på mute när fler än fyra tittar på mej". Det var ca 600 pers i lokalen. Hon ba "men du är ju jätterapp och rolig" och jag ba "JA I SKRIFT DIN TOKA!!!!" och sen kom det.... "umm, tacka ja?" sa Jenny. Jag ba okejrå. JÄVLA TACKA JA-KAMPANJ. Och så stod jag där med min mick och kissade på mej och kunde inte formulera mej för fem öre, Jenny lobbade nåt kul om nån låt till mej och jag stirrade på henne, höll på att tappa micken av svettma i labbarna och viskade "...den har jag inte" i micken. Som typ inte var på. Aja. Det var massa kvinns på scenen den här aftonen, jag måste bara nämna Nour också. Så himla rapp och klarsynt. OCH ROLIG. Lina Jenny Nour. <3
Allafall. Kommer från ämnet. Som är Lina. Som är så himla bra. I dag är hon Hej konsument i DN och hon har lyckats formulera en mening som jag sökt efter, försökt formulera i så många år. Ni vet, man pratar om musik och klubbar, vad man gillar för musik ute osv, och jag säger alltid att jag bara gillar hits och tycker untz untz utan vocals är supertrist. Men det är så hääär man ska svara ju: Om jag inte kan sjunga så kan jag inte dansa. Exakt så. Briljant i sin enkelhet.