GRATIS: DET BÄSTA JAG SKRIVIT

För att väga upp musiksmaken i förra inlägget får ni här det som enligt min andra Pontus-kompis är det här det bästa jag skrivit, någonsin. För er som redan läst blir det här en repris, för er andra, ja, något nytt. Än har den inget namn, men det får ni får stå ut med.

Det är nästan ljust ute, fåglarna sjunger knappt, trots att de borde, det är ju ändå juni, men det är som att gata ligger tom, som att det tystnat och bildats ett vakuum. Ingen rör sig där ute, inget rör sig där ute.

- Om man kanske ska gå ut ändå, säger hon tyst för sig själv.

- Ja, det kanske vi ska, svarar han, trots att det inte var en fråga ställd till honom.

- Det var en fundering, ingen fråga.

- Jaha

- Det var inte meningen att du skulle svara på det.

- Men varför ställer du frågan högt då? han suckar.

- För att jag funderade, det betyder väl för tusan inte att du måste gå och svara på allt?

- Nej men om du pratar högt, så är det väl självklart att jag svarar på en fråga.

- Men snälla, ba håll käften.

- Håll käften?

- Ja, var tyst, ren svenska! hon knyter skorna, som om att hon ändå hade bestämt sig och var på väg ut.

- Klart jag vet vad du menar, men vad är det med dig? Tänker du gå nu ändå?

- Vad det är med mig? Fattar du inte det, fattar du ingenting alls, hon ställer dig på tröskeln för att bli två centimeter längre, som att det skulle hjälpa.

- Försöker du bli längre? fnyser han

- Nej, varför skulle jag vilja bli längre, jag är längre än medel redan, det vet du, hon knyter skorna hårdare än hon brukar.

- Akta så att du inte får blodstopp

- Håll käften!

Hon reser sig fort upp och vinglar till, han vet att hennes låga blodtryck gör henne svimfärdig i hissar och när hon reser sig för snabbt, han skrattar, hon säger ingenting utan håller bara tag i dörrkarmen.

- Tänker du gå, frågar han igen, mindre irriterat, men lika hårt.

- Det har du ingenting med att göra, hon fräser till, hafsar åt sig tygväskan och vänder sig mot dörren, den är brun som alla andra säkerhetsdörrar i huset. Alla har likadana, de brukade fnissa åt dem, vem behöver en sån.

- Nej, kanske inte, men nu är det väl ändå så att jag har någon slags rätt att veta vad du ska göra och vart du ska.

- Jaså, det tycker du, att du har rätt att veta vart jag ska, och vad jag ska göra. Men vettu, det tycker nog inte jag. Det är mitt liv, det är jag som bestämmer här.

- Tänker du citera Mare Kandre igen? ”Det är jag som är geniet här?”

- Sluta nu.

Hon sträcker sig efter nycklarna på hallbordet, det står en telefon bredvid som inte har ringt en enda gång på en månad. Hon tror att det är för att ingen vill dem någonting längre, han vet att det är för att han kopplat ut jacket.

- Du ska verkligen gå ut alltså? Han försöker låta vänligare, men orkar inte riktigt.

- Ja, det finns ju inget här att göra längre, hon suckar, näst intill ljudlöst, men ändå inte, jag är trött på att knappt göra något. Jag är trött på att bara vara med dig.

- Du hade inget emot det förut, han rycker på axlarna och tar ett steg mot henne.

- Då var jag kär, hon stirrar stint emot honom.

Hon tar nycklarna i handen, sätter solglasögonen på huvudet och rättar till strumpan i skorna, hon har aldrig strumpor annars, han lägger märke till att hon stulit ett par av honom.

- Det tjänar ingenting till att du tar nycklarna, säger han med låg men stark stämma.

- Hur sa? trotsigheten är tillbaka i hennes röst, som ett barn, han hatar det, men sväljer.

- De fungerar inte.

- Fungerar inte? Det är ju våra nycklar!

- Till förra lägenheten ja…

- Till förra lägenheten?

- Ja, till förra lägenheten.

- Men vi har aldrig flyttat.

- Jo