Det är inte the yellow brick road precis

Jag har ett allvarligt handikapp. Jag vill vara öppen med det eftersom jag inte tjänar på att mörka det. Jag hittar inte. Jag har noll lokalsinne. Det är ett vakuum i min hjärna där den lilla köttsliga GPSen ska sitta. I Stockholm klarar jag mig bra eftersom jag vandrat omkring så mycket att jag faktiskt memorerat de flesta gatorna. När jag kommer till en annan stad går det sämre. Då ligger jag riktigt pyrt till. Så när iPhone gjorde inträde i mitt liv för ett par år sedan vad det som en gåva från Gud.

Dagarna av menlöst irrande var över, jag räknar lätt ut den snabbaste vägen och får till och med en uppskattning på när jag kommer fram. Eftersom jag hittar så dåligt har jag kollat en hel del på kartan, man blir liksom lite beroende. Det skapas en mindre fascination för hur olika vägar ser ut och hur städer och samhället är uppbyggt. ”Oj oj oj, he he kolla här, man ser ju tydligt att det fanns en tanke bakom hur de lagt upp den här staden” skulle jag kunna säga. Utan att ens tänka att vilken normalbegåvad människa som helst insett detta sedan länge. Som om det är min upptäckt och min kunskap att lära ut i och med att jag helt plötsligt har tillgång till en karta.

För att anknyta till den spänningsskapande titeln på detta inlägg så gjorde jag en upptäckt som fick mig att både skratta hejdlöst samtidigt som jag vart heligt förbannad. För ett par veckor sedan åkte jag och ett antal kompisar till Södertälje för att titta på fotboll. Eftersom jag är otroligt kart-savvy fick jag vara Tina Thörner. Min jakt på Södertälje Sportcentrum kom dock av sig när jag såg denna totalt vidriga vägkonstellation.

Medan ni sitter där och gapar har jag några frågor till er;

Vad är det som pågår här?

Vilken dåre på kommun har fått gå lös och skapat vad som ser ut som en mindre begåvad tvåårings teckning?

VAD GÖR FOLK PÅ DENNA VÄG!?

Sist men inte minst, Södertälje i övrigt? Vi säger kort och gott hemma bäst och låter den efterföljande tystnaden säga mer än ord kan.

/Erik