Kökollin eller 'När vi glömde hur en pekbok fungerar'

SL-access är nog det bästa som kommit ur kollektivtrafikens utvecklingsarbete de senaste 25 åren. Jag vet inte om det säger allt egentligen, kanske skulle man stoppa där. Att sparka på den som ligger är något som vi inte gärna gör men ibland gör vi undantag. För vad SL gjort är att plocka fram ett system som för många är väldigt modernt (pensionärer, teknologiskt ointresserade o.s.v.).

Möjligt att det är en överdriven schablonisering av den dessa personer som hellre låtsas vara Per Morberg på sin kolonilott (eller loloniloitt om man så vill) än att läsa om teknologisk utveckling på allt från Techcrunch till i Illustrerad Vetenskap eller DNs teknik-del för allt jag vet. Egentligen gör det mig inte så mycket, wow-effekter är harmlösa och de gör folk glada. Eller ja, det gjorde mig inte så mycket förrän igår.

När jag går mot Skärmarbrink på morgonen är jag ofta ruggigt stressad. Egentligen inte av någon speciell anledning men ”har jag släckt, stängt och dragit av”-känslan gnager något oerhört ofta, oavsett hur ryckt i dörren. Sen vill man ju gärna komma i tid till jobbet och även om det är inte är världens mest rigida start och stopptid där stämpelklockan minutiöst ska hamras på så känner jag ändå att det skulle vara skönt att komma iväg mot city.

Så när jag en gång i månaden kommer fram till Accesstankaren vill jag att det ska gå så geschwint som möjligt. Idag lyckades jag efter många om och men tanka på mitt kort till det nätta priset av 690 kronor. Tyvärr hamnar jag för andra dagen i rad bakom ett kökolli. Ett kökolli är en person som drar hälarna efter sig i olika kösituationer. Det är personen som vill göra hundra ärenden på banken, det är personen som gör en personlig avsmakning på de systembolag som inte har självservice eller de som först ska kolla kontot och sedan ta ut pengar under lunchrushen en löningsfredag. När det kommer till Accesstankningen ska dessa personer först fascineras av hur mekaniken fungerar(pekskärm osv). Sedan ska det funderas över om man inte kan göra något ”klipp” när det ändå är självservice och lura systemet (typ alla svenskars innersta überdröm). Alltså har detta gjort att det system som skulle snabba på genompasseringen och förnyandet av månatliga uppdateringar av resebeviset istället blivit den teknologiskt ointresserades vardagscosmonova.

Egentligen gör det inget. Jag vill ju gärna lösa detta och självklart skulle man kunna påstå att det sällan är kö vid dessa förutom vid just löning. Jag får ju stå mitt kast i att jag själv varit så korkad att jag valt att tanka mitt kort vid denna period, men det är ändå så kittlande irriterande att behöva köa tiotalet minuter för ett system som skattebetalarna betalat x antal miljoner kronor för. Speciellt som detta system skulle modernisera tunnelbaneåkandet. Man kanske kunde gjort det enklare, kanske kunde man haft Barbro Lindgrens älskade bok ’Max dockvagn’ som bakgrund när man planerade hur utformningen av systemet ser ut.

Gör om, gör rätt SL, felet ligger inte hos de som inte kan utan de som inte gjort kunskapen möjlig.

/Mvh Stressad stockholmare a.k.a. Erik