Animaliskt ofett

Djuren står oss upp i halsen. De larmar och gör sig till, pockar ständigt på uppmärksamhet, spelar på sin självpåtagna roll som världsoffer, kväver oss...

Djuren står oss upp i halsen. De larmar och gör sig till, pockar ständigt på uppmärksamhet, spelar på sin självpåtagna roll som världsoffer, kväver oss med sitt oavbrutna ”Titta på mig, lilla lurviga mig, se min fuktiga blick, ta hand om mig, mata mig, älska mig.” Men för vad? Vilket är deras egentliga syfte, annat än att bara ha och ha hela tiden? När fick man senast ett ynka litet tack för all den tid och energi vi människor ägnar åt de små krypen? Här kan man verkligen tala om att synas utan att verka. Och vi ser allt mer av dem, inom de flesta kulturyttringar — konsten, modet, teatern och litteraturen. Bland annat. Man hyllar okritiskt varje heterotrof, flercellig organism på scener, biodukar, catwalkar och tidningssidor land och rike runt. Kvällspressen är ständigt fylld av övergivna, gråtmilda kattungar och svanar inlåsta i små enrummare på Kungsholmen. Den senaste tiden har man kunnat läsa om ”Hunden Baby kissar upp ocn ner”, ”Kattunge mirakelräddad efter hopp från Ölandsbron”, ”Katten Helga flög hundra mil i resväska” och ”Björn firade födelsedag med frukt och choklad”.

Men man har faktiskt även börjat ställa vissa krav på djuren. Som isbjörnshonan som utpekades som en dålig mor, man kunde se en filmsnutt på Aftonbladets hemsida där hon inte tog sin modersroll på allvar (”Här tappar isbjörnen sin bebis — gång på gång”). Till slut omhändertogs den av vårdare.

När det gäller konst, illustration och grafisk form handlar det främst om vår nordiska fauna – rådjur, hackspettar, katter samt en och annan skissartad snok. Vi vet inte om alltsammans är Ernst Billgrens fel, men det känns både praktiskt och bekvämt att besluta sig för att så är fallet. Hur det än står till med den saken kvarstår frågan om varför vi har ett sådant behov av att avbilda dem överallt. Ugglor tittar fram från såväl tidningsillustrationer som Chloétröjor. Rådjur sitter uppklistrade på stadens fasader. Små fågelholkar har placerats på stolpar och elskåp. Djurmotiv har visserligen existerat sedan stenåldern, men det vi har sett de senaste tio åren liknar snarast en invasion. Handlar det om en längtan tillbaka till naturen? En slags tillbedjan? Tröttsamt är det hur som helst.

Inom modet är tydligen Crocodile Dundee-stilen het, om man får tro Lisa Sundström, modechef på Cosmopolitan. Hon nämner londondesignern Christopher Kane som frontfigur. Förra säsongen kunde man se tydliga kopplingar till frågan om den globala uppvärmningen – Chanel gjorde pingvinliknande outfits och Stella McCartney satsade hårt på isbjörnar. Men till våren ska man alltså se ut som Paul Hogan. För den som inte vill haka på krokodilstilen tipsar Lisa Sundström om en väldigt fin t-shirt med kattmotiv från Minimarket som kommer nu till våren. Annars har Karin och Pias gjort en kollektion med djurmotiv och ett tydligt ”tillbaka till naturen”-tänk med diverse fantasyreferenser.

Karl Grandin, grafisk designer på Vår/Cheap Monday, pratar om en allmän utsmyckningstrend.

— I början av 2000-talet började allt kännas otroligt likriktat då man började göra väldigt mycket djurgrejer. På nittotalet ansågs det fult med fantasisaker, då skulle allt vara snyggt, stelt och stilrent. Nu är det ingen som tycker att det är coolt längre. Dekorativ design har blivit okej, det är legitimt idag. Mina grejer är plottriga och innehåller mycket information, djuren använder jag som fabeldjur som står för olika saker. Man lägger olika mänskliga beteenden på djur.

Karl läste en Masterutbildning på Rietveldakademin i Holland. En av hans klasskompisar, Tinkerbell, arbetade mycket med döda djur. Bland annat gjorde hon en väska av sin avlidna katt och lät ett uppstoppat marsvin bli en radiostyrd bil. Själv höll Karl i ett projekt där han tog en mängd kända djurloggor, som Lacoste, Fjällräven, Världsnaturfonden och HMV och lät sticka en tröja med mönstret.

— Djurmotiv ligger i tiden. Konst, design och mode speglar samhället. Just nu verkar vi ha ett behov av att hålla på med just djur. I Sverige vill vi gärna vara ett naturälskande folk som värnar om miljön och som lever i samklang med naturen. Idag går alla runt och mår dåligt för att de inte gör tillräckligt för miljön, vilket också speglas i formgivningen. Jag tror inte att det behöver innebära att man gör någonting mot miljöförstöringen, men folk tänker mer på naturen som att den är någonting förgängligt. Det behöver alltså inte alls vara ett statement, men jag tror att djur och natur rör sig mer i folks huvuden helt enkelt. Nu ser vi att det inte snöar på vintern längre, vilket visserligen är trevligt men det betyder också att jorden kommer att gå under.

Konstnären Oskar Korsàr använder sig ofta av djurmotiv och säger att han nästan är mer intresserad av djur än av konst.

— Jag laddade ner en Darwinbok igår. Jag är något av en hobbyzoolog, brukar läsa Konrad Lorentz, grundaren av etologi. Kråkfåglar gillar jag väldigt mycket, man kan lära dem att tala. Djur och natur är nuförtiden bara dekoration för människor. Planet Earth är det dyraste naturprogrammet någonsin, det är som något slags naturporr. Jag är mera en Ett med naturen-kille och står för amatörporren, hehe. Det som skrämmer mig med att bo på landet är ensamheten, annars skulle jag flytta ut direkt. Mina bilder är lite som en egen värld där jag använder djuren som symboler. Kråkorna står hos mig för vetenskapen och smartheten, de är mina ugglor. Ugglor är egentligen ganska korkade djur. Krokodiler är bara skräck, men passiva krokodiler som exempelvis ligger under ett bord symboliserar ”underliggande fara”. Jag skulle aldrig kunna rita en golden retriever, det är ett så tråkigt, dumt och ocharmigt djur.

En som har hittat ett helt annat favoritdjur är modedesignern och illustratören Martin Bergström. Han har fastnat för vampyrbläckfisken (vampyroteuthis infernalis) som lever på flera hundra meters djup och skjuter ljus istället för bläck.

— Jag använder dess form i mitt arbete, den ser ut som ett kondomufo.

Linnea Bergman Sjöstrand, reklamfilmsregissör på Ensrettet, och illustratören Emma Bjärtner har också sett hur det ofta är samma slags djur som återkommer: Renen. Ugglan. Rådjuret.

— Det är en slags kitschgrej, säger Linnea. Jag kommer ihåg exakt hur det var när vi började på Konstfack. På den tiden, i början av 2000-talet, blev det en kitschsymbol, en flört med sjuttiotalet. Ungefär som ”trofé på väggen”-grejen. Man ser mycket av det fortfarande och det är så hopplöst! Att det här med djurmotiv är ett slags konstfacksyndrom var en av anledningarna till att jag hade pissvårt att illustrera där, man influerades för mycket av varandra. Jag kunde inte se att det var jag längre.

— Det har gått över en gräns när man ser rådjur i varenda illustration, säger Emma.

— Jag har all respekt för om någon med samiska rötter skulle göra renmotiv, säger Linnea. Men folk missbrukar symbolvärdet, när illustration blir för mycket dekoration reagerar jag. Då tycker jag ofta att det är dålig illustration.

— Men det finns vissa symboler jag gillar, säger Emma. Som en fläta.

— Varför gillar man vissa symboler? För att dom är snygga? Nu gör alla ugglor, men vad står den för? Folk ritar aldrig koalor eller salamandrar, säger Linnea. Folk är trendslavar, det handlar mycket om osäkerhet. Det är något slags uniform i illustration också.

Att det är just nordiska djur som förekommer mest tror Linnea och Emma beror på att vi svenskar är ganska stolta över att vi är just svenskar och duktiga på det vi gör. Vi vill ha vårt eget uttryck i Sverige precis som Manga är specifikt japanskt.

— Jag tror inte att folk tänker på att ugglan symboliserar vishet utan snarare samtid, fortsätter Linnea.

— Jag skulle aldrig kunna slänga in någon uggla just eftersom jag är medveten om det, säger Emma.

— Det sista jag skulle välja att illustrera är ett rådjur, säger Linnea. Det är för infekterat för mig. Inte en uggla heller. Det är lite läskigt, för man måste ju få rita en uggla om man vill. Men jag tycker att man ska ha en anledning.

/ Madeleine Norling och Hannes Dükler