Live Nation mot världsdominans

Illustration: Daniel Eriksson

Det är när artisten står på scen som musikbranschens kassor fylls. Men hos vem hamnar pengarna? Hasan Ramic berättar historien om Live Nations väg till tronen.break

Var du på Popaganda? Såg du Major Lazer? Var du kanske en av dem som satte sig ner på kommando? Visst var det fett?

Var du på Way Out West? Såg du Kraftwerk? Hade du 3D-glasögonen på dig? Visst var det fett?

Var du på Bruce Springsteen? Det var över 66 000 personer där. Sjöng du med i Because the Night? Visst var det fett?

Popmusik i storformat bygger på en sorts masspsykos. Den enighet som skapas mellan en artist och något tiotusental dyrkande fans är en av hörnstenarna i populärkulturen. Vi har sedan begynnelsen älskat att trängas med varandra på arenor, sträcka ut nävarna mot skyn och lämna över makten över våra sinnen till folk som The Beatles, Springsteen, Jay-Z och Rihanna. Livekonserten är artistens gesällbrev. Det är på scenen som legender skapas, och det är där stjärnor föds. Det är även där mest pengar tjänas om man är popartist. Live – det är ”jobbet”.

Sedan mitten av 2000-talet har försäljningen av fysiska skivor sjunkit dramatiskt. I slutet av förra seklet var en öppningsvecka med en miljon sålda album inget ovanligt för en artist på ett stort skivbolag, men sedan vi började ladda ner musik i allt större utsträckning har dessa siffror sjunkit markant. Idag räcker cirka 150 000 sålda album under första veckan för att toppa Billboard-listan i USA.

Medan de stora skivbolagen tillbringade det mesta av sin tid med att käbbla med varandra, och försöka hålla fast vid en döende affärsmodell, gjorde en ny gigant entré. Massmediakonglomeratet Clear Channel knoppade av en del av sin konsertarrangörsverksamhet för att bilda Live Nation. Bolaget noterades på New York-börsen 2005, och har under de senaste åren gjort en rad anmärkningsvärda uppköp och sammanslagningar. Mest kontroversiellt var sammanslagningen med amerikanska biljettförsäljningsjätten Ticketmaster, då bolagen gick ihop till att bilda Live Nation Entertainment. Sammanslagningen, som var värd 891 miljoner dollar, fick ett godkännande av det amerikanska justitiedepartementet först efter att Live Nation och Ticketmaster lovat att skapa två konkurrerande biljett-återförsäljarföretag så att de – i egenskap av både biljettkassa och konsertarrangör – inte skulle ha monopolställning på marknaden.

Live Nations verksamhet utgörs mest av konsertarrangemang och biljettförsäljning, men från 2007 driver bolaget något som de kallar för ”Artist Nation”, som är en kombination av management, merchandise-återförsäljare och i vissa fall även förlag. De tecknade en överrenskommelse med Jay-Z som beräknades vara värd 150 miljoner dollar där de har exklusiva rättigheter till – ja, i princip allt Jay-Z gör som musiker under en tioårsperiod. Det i kombination med Live Nation som konsertarrangör, ägare till konsertlokaler och biljettåterförsäljare placerar Jay-Z i ett maskineri där en enda aktör sköter alla åtaganden som tidigare har skötts av mindre, mer specialiserade företag. Istället för en musikbransch har Jay-Z hamnat i Live Nation-branschen. Det finns självklara fördelar med detta för Jay-Z, eftersom hela hans imperium, Roc Nation, sätts under ett och samma paraply. Men det sätter även press på artister att ständigt behöva ”diversifera” sina verksamheter. Att det inte skulle räcka med att bara göra musik för att tas upp i maskineriet. Live Nations globala intäkter beräknas bli ungefär 5,1 miljarder dollar för hela 2012.

I Sverige hette Live Nation från början EMA Telstar, men bytte namn 2008 och är i nuläget Sveriges största enskilda bokningsbolag och konsertarrangör. De omsatte över 600 miljoner kronor 2011, vilket är nästan dubbelt så mycket som deras främsta konkurrent Blixten & Co. För att illustrera hur mycket pengar det finns i livemusikbranschen jämförde jag Live Nations omsättning med de tre största skivbolagens. Universal senaste tillgängliga siffror visar en omsättning på drygt 333 miljoner kronor, medan Sony Music omsatte dryga 250 miljoner, följt av EMI som omsatte ungefär 143 miljoner kronor.

Linda Portnoff är ekonomie doktor på Handelshögskolan, analysansvarig på kunskapsföretaget Volante och har forskat på musikbranschens ekonomiska flöden. Hennes företag har presenterat en statistisk rapport som visar fördelningen av intäkterna från musik.

– Vi har räknat på konsumentpriserna – en betald konsertbiljett, en köpt skiva, ett Spotify-konto eller en köpt mp3:a – och kommit fram till att cirka 50 procent av de totala intäkterna i musikbranschen kommer från livespelningar. Vi började göra våra mätningar 2010, så vi har tyvärr inga mätningar över en längre tid, men de siffror som har kommit in från 2011 visar ingen större förändring.

Tror du att Live Nations ”Artist Nation”-modell är vägen framåt?

– Nej, jag tror inte det, jag tror att alla är specialister inom sina områden, och det är svårt för en aktör i branschen att uppfylla alla artistens behov.

Kan inte Live Nation bara köpa upp den kompetens de behöver, med tillhörande bolag, och på så vis stärka sin ställning på marknaden ytterligare?

– Jo, det finns förstås en risk för det, och jag förstår inte varför man har låtit stora bolag slå sig samman i den utsträckning de har gjort. Men jag tror att vi som konsumenter vill ha nya artister och alternativ vi inte trodde fanns, så jag tror att det kommer att komma en motreaktion om till exempel Live Nation blir för stora och utbudet för likriktat. Alternativen kommer att komma fram.

I Sverige äger dock Live Nation ”alternativet” sedan 2008. Bokningsbolaget och festivalarrangören Luger har sedan starten 1991 fokuserat på att boka alternativa och mindre svenska akter. Deras fingertoppskänsla och idealism har gjort dem till något av publik- och mediedarlings, men de har även haft stora framgångar med de artister de representerar. De är i allra högsta grad medansvariga till det nutida svenska musikundrets dominans, både här hemma och utomlands.

– Det låter så flummigt när man ska förklara det, men det måste vara något vi själva gillar, och musikaliskt kan det dra åt alla möjliga jävla håll, säger Ola Broqvist, VD för Luger, när jag träffar honom på Live Nations kontor i Stockholm. Det kan vara allt från svensk hiphop, till amerikansk hardcore till ganska normal popmusik. Jag tycker att vi håller en röd tråd, den fokuserar inte på en viss typ av musik, det är mest en känsla liksom.

Broqvist berättar om Lugers barndom. Om hur han och vännerna Patrick Fredriksson och Morgan Johansson började boka svenska punkband tidigt på nittiotalet i hemstäderna Gävle och Sandviken.

– Det fanns aldrig någon brytpunkt när vi kände att det här var något slags jobb. Det fanns aldrig på kartan att man skulle jobba med något annat, och det fanns det inte innan heller under de tio åren som man arrangerade konserter och det inte fanns 50 öre i det. Man gjorde det ändå.

Inte heller när EMA Telstar gick in i ett minoritetsägande i Luger 1997 blev det någon ändring på hur Luger skötte sina affärer. Och nu, när Luger helt och hållet ägs av Live Nation, anser han sig ha samma frihet som han hade för 20 år sedan.

– Vi har varit bra på att skapa den frihet vi behöver. Folk tror att efter att man har hållit på under en längre tid blir pengarna det enda intressanta, men så är det inte. Pengar är mer och mer ointressant, det som är intressant är att göra bra grejer, och de grejer man vill göra. Vissa saker man gör är ekonomiskt komplett jävla idioti, egentligen. Efter ett tag måste man ju lära sig att hantera affärerna, men fortfarande präglas allt vi gör av någon slags kreativitetstänkande och idealism. Drivkraften är innehållet, och vi gör fortfarande en massa små klubbspelningar och tar upp en massa små svenska artister. Det vi gör nu är att se hur långt vi kan ta det i Live Nation-sammanhanget.

Men Luger är inte enbart ett bokningsbolag. Lugers största och mest synliga insats på den svenska musikscenen är festivalen Way Out West i Göteborg som först gick av stapeln 2007. Den har sedan dess växt och blivit en institution i svenskt musikliv. I år drog festivalen 27 000 besökare och skyltade med namn som Kraftwerk, Bon Iver och Blur bland headlineartisterna. Krasst räknat damp det ner lite drygt 50 miljoner kronor i biljettintäkter. I fjol lockade festivalen med storheter som Prince och Kanye West, och när jag frågar Ola hur detta är möjligt ser han det som en självklarhet.

– Jag vet att en Prince-konsert för oss är en jävligt bra affär i längden. Den mängden internationell press man får av att till exempel Kanye West går upp på Prince-konserten är ovärderlig. Vi måste tänka på vårt sätt. Vi kan inte tänka på vad som är lönsamt för stunden. En av styrkorna med Way Out West är att man inte måste ha Prince varje år. Året innan det headlinade vi med M.I.A. och Chemical Brothers. För oss är det ett viktigt statement att ha ett evenemang som är så bra musikaliskt och attraktivt i sig att du inte måste ha en stor headliner. Vilken annan stor svensk festival hade kunnat headlina med M.I.A.?

Lugers sätt att tänka må vara unikt när man är en del av ett börsnoterat konglomerat, men faktum kvarstår att aktien sjunker, och avkastningskraven finns där. Live Nation lyder under samma kriterier som andra börsnoterade bolag gör. Då kan man spekulera fritt hur många år med minusresultat för Luger som skulle leda till ett ändrat program för en festival som Way Out West.

Live Nations dominans av konsert-industrin har inte bara en effekt på det publika utbudet, det har även en medial effekt. Det syntes mest under bevakningen av det här årets Bruce Springsteen-konsert, när kvällstidningssidorna fylldes till bredden med information om vad Bruce åt till middag och hur många det var som sjöng med i respektive låt under konserten. Jag ringde upp musikjournalistikveteranen Andres Lokko för att få en kommentar på hur Live Nation påverkar musikjournalistiken.

– Det blir en spegling av vem som köper annonser på redaktionsplats. Skivbolagen annonserar betydligt mindre och konsertarrangörerna har ersatt dem. Det är bara att betrakta till exempel Bruce Springsteen-bevakningen. Det är ju faktiskt fånigt hur mycket plats detta ges, men oftast helt utan innehåll. Det blir onekligen en annonsstyrd förskjutning av fokus. Det påverkar förstås också kvaliteten på journalistiken. Fler sidor innebär inte automatiskt eller nödvändigtvis högre kvalitet eller djupare analys. Man slutar allt oftare att bedöma konsten och börjar istället skriva om bara tillställningen, ”folkfesten”. Man delar ut humlor och pluppar till hur mycket folk hoppar eller sjunger med under enskilda låtar, vilket är nästan fascinerande ovidkommande. Ungefär som att recensera besökarnas reaktioner på en Picasso-retrospektiv på Moderna Museet istället för tavlorna och vilken relevans de har i ett aningen större perspektiv.

För några år sedan släpptes Beer Wars, en dokumentär om hur ölindustrin i USA styrs av tre jättebryggerier som slåss frenetiskt om marknaden. När ett litet bryggeri poppar upp och lyckas ta marknadsandelar i ett visst område, erbjuds det att bli uppköpt. Om de inte går med på det är det inte sällan de tre bryggerijättarna stämmer den mindre konkurrenten tills rättegångskostnader får den att gå i konkurs. Och musikbranschen är inget undantag till den råa kapitalism som bryggeribranschen är underställd. Vi ser en ökad centralisering av makten på alla plan – stora skivbolag köper upp varandra, och Live Nation köper konsertarrangörer, bokningsbolag och arenor. Gamla förlag vill vara konsert-arrangörer och vice versa – alla slåss om kakan som i slutändan är våra upplevelser. Vi är fortfarande redo att betala för att se en popkonsert. Vi som konsumenter tror ofta att vi har valfriheten att välja ett mindre alternativ. Men ofta, som i fallet Live Nation, hamnar merparten av våra pengar i fickorna på samma investerare på New York-börsen. Vare sig vi betalar för att se Major Lazer i Skanstull eller Bruce Springsteen på Ullevi. ■