Anton

Anton är en hjälte. Likt en tioårig Bruce Willis med rakat hår, seniga muskler och ett charmigt småleende kämpar han mot en hänsynslös omvärld. Nu är det varken tyska terrorister eller en boll av ondska han behöver oroa sig över, utan en falsk vuxenvärld, klasskompisar som tvingar honom att äta mask och det outhärdliga minnet av en död far. I Aage Rais film är det inte bara Anton det är synd om, utan alla stackars unga som står och väger mellan att vara barn och tonåringar. När de inte tvingas stå emot plågoandarna från vuxenvärlden, hittar de på raffinerade sätt att tortera varandra, både psykiskt och fysiskt. Visst är barndomen ofta grymmare än vad man som vuxen vill erkänna, men Rais tar i för mycket när han sätter cigaretter i handen på var och varannan tioåring och samtidigt låter dem få repliker som känns hämtade ur en genomsnittlig amerikansk b-aktion. Dessutom är den Hollywoodska kvinnosynen tyvärr överförd på de unga tjejerna i filmen, som antingen är intrigerande häxor eller lössläppta mellanstadieslampor. Greppet att blanda pojkäventyr med socialrealism är visserligen inte en dålig idé i sig, men i Rais tappning blir det mest ett förvirrande mischmasch. Debuterande Jacob Oliver Krarup i titelrollen klarar sig emellerid med bravur och det godkända betyget är mycket hans förtjänst. Han lyckas mot alla odds vara både ultracool när han står och mekar i garaget, och sårbar som den lilla pojke han faktiskt är. Över huvudtaget är skådespelarinsatserna räddningen för denna tillställning, som i överentusiastisk iver vill behandla både mobbing och döden samtidigt som den gör anspråk på att vara en Die Hard för sjuåringar.