Budskaps-infantilism
Michel Gondrys filmer har nästan uteslutande kretsat kring kognitionsvetenskap och det mänskliga psykets egenheter. Slappa debuten Human nature handlade om vad som händer om man inte får ta del av
civilisationens kodsystem (man blir en skogstokig apa). Briljanta Eternal sunshine of the spotless mind och The science of sleep undersökte minnets och drömmarnas värld. Michel Gondrys femte film är mer svårplacerad. Be kind rewind är antingen en modern Spielberg-komedi eller världens första marxistiska debattfilm där Jack Black har magnetiskt urin. Vi har inte riktigt bestämt oss.Det är kanske en smaksak vad man vill att Michel Gondrys senaste nördfilm egentligen ska handla om. På ett plan är det inte mycket mer än en trevlig high concept-förevändning för att klä ut Jack Black i Boyz N The Hood-afro, Ghostbusters-skrud eller till en rultig Jessica Tandy i Driving miss Daisy (och ett sådant motiv duger gott för mig). Man kan också se Be kind rewind som en liten naveltitt på den egna verksamheten som filmregissör – dock betydligt mer infantilt och lo fi än när, låt säga, Robert Altman och Woody Allen tagit sig an uppgiften. Men framförallt blir Michel Gondrys femte fullängdare ett lättsamt brandtal om att vi noga bör fundera på vilka som kontrollerar de populärkulturella produktionsmedlen.
Om det här är den första marxistiska debattfilmen någonsin där Jack Black har magnetiskt urin ska jag låta vara osagt, men allt börjar i alla fall med att denne i ett missriktat försök att sabotera en elanläggning blir mycket skitig, tilltuffsad och kraftigt avmagnetiserande. Rätt diagnos ställs först av Blacks videobutiks-polare (Mos Def). Hela dennes hyr-VHS-kollektion omintetgörs, och för att tillfredsställa butikens mest trogna kund (en stofilig Mia Farrow) bestämmer man sig för att göra en nyinspelning av Ghostbusters. “I’m Bill Murray, you’re everyone else”, som Black sammanfattar sin projektledarhållning.
Det är upptakten till en massiv produktion av underground-filmer i denna sömniga småstad i New Jersey. Mos och Black (och en lokal dry cleaning-kvinna) hinner beta av det mesta från 2001: ett rymdäventyr och When we where kings till Lejonkungen och Sista tangon i Paris. Det här är förstås filmens innehållsliga kärna och bitvis en smått magisk uppvisning i sax-och-färgkriteskapade fantasivärldar.
Som historieberättare kan Michel Gondry stundtals vara platt. Men hans filmer balanserar ofta kittlande på en fin gräns mellan ren vetenskapsfilosofi och ett 5-årigt barns naiva föreställningsvärld. Det är, gissar jag, det som gör honom så intressant. (På en publikutfrågning när Be kind premiärvisades i Sundance i vintras fick han frågan vilken hans första konstnärliga skapelse var som gjort honom riktigt glad, svarade han fullt logiskt “Mitt bajs”.) Bilden av Gondry som en djupt grubblande infantilist framträdde kanske tydligast i underskattade The science of sleep. Men även här lyckas han bakvägen, i pauserna mellan negerkräms-gags och blommiga tantklänningar, smyga in en del tankegods som i all sin Spielbergska sentimentalitet faktiskt fungerar.
Efter ett rättsligt debacle som vi inte ska gå in närmare på tvingas duon upphöra med sin fanatiska “sweded movies”-verksamhet. Här blir tonen kanske så cheesy att Nacho Libre framstår som plågsamt uppriktig, men det hela mynnar ut i en faktiskt tilltalande appell om att folk ska bli herre över sina egna liv och sina egna historier.
Till sitt nästa projekt Master of time and space ska Gondry samarbeta med serieromangurun Daniel Clowes och sin 16-åriga son som enligt uppgift ägnar all sin lediga tid åt att rita bestialiska nazistteckningar. Ingen kan säga att Frankrikes ledande popsurrealist spelar med säkra kort.
Be kind rewind har premiär den 18 april.