Den goda viljan

Tuva Novotny har en tajt top med texten Miss Motor, plastiga vita platådojor, och nitarmband i olika färger runt handlederna och midjan. Ansiktet är hårdspacklat, munnen spänd i ett entusiastiskt-på-gränsen-till-maniskt leende, medan hon putar ut höften i en nästan onaturlig vinkel. Det är en helt vanlig dag i en skådespelerskas liv, och promotionfotografering inför Tuvas nästa stora huvudroll på bio, [I]Smala Sussie[/I]. Bilden på Tuva i whitetrash-outfit ska blåsas upp i tre meter höga reklamaffischer, och filmbolagskvinnorna som övervakar fotograferingen ger till små utrop för att Tuva ska komma in i den rätta Sussie-stämningen. Dagens plåtningar är inbokade på rad efter varandra, och efter [I]Smala Sussie[/I]-sessionen ska Tuva fotograferas som sig själv. Hon torkar bort Sussie från ansiktet för att bli sig själv igen. Sedan instruerar hon - milt men misstänksamt - sminkösen hur hon vill se ut. Instruktionen är enkel, så lite som möjligt av allting. "Blir det för gult?" frågar hon för säkerhets skull när det ska målas under ögonen - för att sedan utbrista i ett "du är super" på gränsen till en omfamning när sminkningen blir som hon vill ha den. Förvandlingen från produktplacering till person är klar - eller egentligen inte. Tuva ser nämligen fram emot intervjuer och omslagsfotograferingar som andra bävar inför en lång och komplicerad rotfyllning. Det är något hon gör för att marknadsföra projekt, och hon har vissa regler inför fotojobb. - Jag vill inte bli påklädd saker som inte skulle kunna finnas i min garderob. Du vet, kläder som är trendiga just nu, men som jag inte är inne på. Jag är inte någon fotomodell och det är inte mitt jobb att visa upp kläder. Sedan vill jag inte bli förskönad mer än jag själv målar mig till vardags. Jag vill inte medverka till något märkligt skönhetsideal, eller se mig själv på bilder där jag inte är mig själv. Jag tycker själv att det är konstigt att se omslag med unga artister som är fixade till tänderna. Men visst, det är ett individuellt val och man kan välja att måla upp den bilden av sig själv, kanske som ett sätt att distansera sig från den offentliga rollen. Men för mig är det politik. [B]Har du alltid varit så bestämd om det här?[/B] - När jag började var jag 16 bast och ett darrande asplöv. Ibland gick jag med på saker för att jag inte visste bättre, eller var för blyg för att säga till. Men jag har haft tur och fått hjälp och råd från min familj och från äldre kollegor som styrde mig rätt från början. Tyvärr tror jag att det är många som inte ens känner att de har ett val. Det finns en enorm press att se ut på ett visst sätt och florera på framsidor när man jobbar med det jag gör. Men för mig handlar det om att ge en realistisk bild av vad mitt arbete går ut på. Jag vill inte ge en bild till unga tjejer där ute att saker och ting är något annat än de är. Att det bara handlar om karriär och röda mattan-liv och att man aldrig har finnar. Mitt jobb är ett kneg, ett hårt kneg. [B]Så du har blivit försiktigare och försiktigare med vad du går med på?[/B] - Snarare tuffare och tuffare. Jag tycker att man ska se upp så att man inte blir en medieperson istället för att vara en egen person. Min metod har varit att undvika offentligheten helt och hållet. Inte gå på filmpremiärer. Inte prata privatliv. [B]Men blir man inte lite feg och tråkig om man problematiserar precis allt hela tiden?[/B] - Jag tror att jag är supertråkig i sådana här sammanhang. Det får jag ta. Huvudsaken är att filmerna säljer och att folk gillar mig i dem. Men jag är inte dogmatisk. Jag gör undantag. Jag har till exempel aldrig gjort omslag förut. [B]Vad har hänt? Varför gör du det nu?[/B] - Om man har en huvudroll i en film så innebär det att man får ställa upp på vissa saker. Visst, det är klart att jag skulle kunna vägra i något evigt principfast patos, men det är bättre att vara resonabel, jag vill ju ha ett fortsatt yrkesliv också. Men jag tycker verkligen inte att den här typen av uppmärksamhet är kul. Det är skillnad på hur jag är som person, och hur jag ser ut på en platt modebild (här vänder Tuva sig till sminkösen som just nu målar hennes ögon och säger "Ursäkta, jag menar inte det som en kritik mot ert yrke"). - Utanför jobbet är jag mig själv, med mina komplex och mitt dåliga självförtroende. Det kan vara tillräckligt utan att man ska behöva se sig själv på ett tidningsomslag en hel månad. Några minuter efter den repliken är det dags att plåta just den där omslagsbilden som ska förfölja henne i flera veckor. Tuva ligger på knä med huvudet inkört genom en smal öppning i ett rör gjort av speglar. Vart hon tittar ser hon sitt eget ansikte i flera upplagor. "Förstår du nu vad jag menar?" säger hon, och visst - jag gör väl det. Hade det här varit en scen i en film hade jag antagligen sågat den med någon magsur formulering om "den övertydlighet som regissören väljer att visa på självbespegelse och objektifiering i det moderna mediesamhället".

En intervju med Tuva Novotny är som en uppvisning i optimism, ödmjukhet och stenhård integritet. För den svenska skvallerpressen måste ryktet om ett förhållande med Johan Widerberg ha varit mardrömslik. De två är överlägset Sveriges mest hemliga skådisar, alla kategorier. Men även i ett vanligt samtal om jobbet är Tuva lite svårstartad. Det mest använda adjektivet är "jättefint", och jag är fortfarande inte riktigt säker på om det är ett tecken på en ohejdad, onyanserad optimism, eller ett rätt smart sätt att inte ta ställning för eller emot någonting. Rent professionellt är däremot Tuva högprofilerad just nu. Med höstens tre biopremiärer har hon definitivt tagit steget till eliten av svenska filmskådespelerskor, och hon visar sin bredd genom att hoppa vilt mellan genrerna. Höstens premiärer är så vitt skilda produktioner som rysaren [I]Midsommar[/I], actionkomedin [I]Smala Sussie[/I] och dramat [I]Kommer du med mig då[/I]. Först ut är [I]Midsommar[/I], en av dessa danska filmer som är samproducerade med Film i väst, inspelade på västkusten, och som har mer eller mindre konstlade svenska biroller inhamrade i handlingen. Ett exempel på den typen av film från tidigare i år är [I]Gamla män i nya bilar[/I], där Torkel Petersson spelar en svensk sexualbrottsling. I [I]Midsommar[/I] är det Tuvas tur. Filmen handlar om ett gäng danska ungdomar som åker till en sommarstuga i Sverige, där de handlar sin mat av Ica-expediten som hon spelar. - Att Sverige börjar bli ett intressant land att filma i är ju otroligt spännande för skådespelare från Sverige. Det öppnar upp för helt nya möjligheter. Se bara på det faktum att [I]Dogville[/I] spelades in i Trollhättan, det är ju jättespännande. Och fler utländska produktioner av den storleken ger ju fler svenska skådespelare chansen att få jobb. [B]Jo, Dogville är verkligen en exceptionellt bra film.[/B] Tuva stirrar på mig med uppspärrade ögon. - Alltså jag tror inte att jag mått så dåligt... det var nära psykbryt för mig när jag såg den. Jag var så ledsen och deprimerad och arg. Det är en fascinerande film och det är otroligt att han struntat fullständigt i scenografi och rekvisita och koncentrerat sig på spel, historia och karaktärer. Men vad är det för historia, vad är det för karaktärer? Jag blir illamående. Jag behöver inte se den typen av grävande i det mänskliga psyket. Jag vet att det kan vara ont, men jag behöver inte se det på det sättet. [B]Men handlar det inte mer om att se filmen som en symbol för USA, och hur det landet fungerar?[/B] - Absolut, men varför måste man visa det på det sättet? Varför ska man fokusera på det mörka och svåra istället för att lyfta fram en möjlighet, ett alternativ, en väg ut. Det är förstås bara en smaksak, men jag tycker att det är att skriva publiken på näsan. Att visa det grövsta, grövsta, grövsta, det värsta, värsta värsta. [B]Så du gillar inte otäcka filmer?[/B] - Jag gillar absolut otäcka filmer. [I]Den sista färden[/I] är till exempel fantastisk, men den är mer subtil. Jag tycker att det handlar om var gränsen går för vad som är skådespeleri och vad som är att vara inne och talla på någons personliga psyke. Jag har kompisar som jobbat på inspelningen av [I]Dogville[/I] och jag har förstått att von Triers arbetsmetoder är rätt hårda och extremt manipulerande. Men det är bakom själva resultatet, så det ska man väl inte ta i beaktande. Men själva historien går ju ut på att gå så långt in och nära som möjligt i en extremt komplex situation, och i en människas utsatthet. Jag tycker inte att man behöver gå så långt att man ser en person bli våldtagen gång på gång på gång på gång i en kedja. Jag fattar det första gången, då blir jag illamående. Tredje gången spyr jag. [B]Så vilken sorts filmer tycker du om då?[/B] -Favvisfilmer? Jag älskar [I]Zigenarnas tid[/I], [I]Latcho Drom[/I] och [I]Gadjo Dilo[/I] och de där. De kan jag se tusen gånger. Men sen älskar jag också [I]Frankie & Johnny[/I] och [I]Pretty Woman[/I] och de där. Och såna där riktiga collegefilmer som [I]American Pie[/I]. Jag tycker att de var helt suveräna. De går för långt, de är för äckliga och töntiga, men de är bra. [B]Gillar du [I]Legally Blonde[/I] också?[/B] - Reese Witherspoon är ju strålande, fan vad hon är bra, så jävla säker. Hon vet precis var hon ska sätta knixet på höften och glittret i ögonen, och samtidigt så ser man att det är en brainy girl, liksom. Hon är jättehäftig också för att hon inte är lika rädd som jag. Jag har i och för sig gjort Sussie nu, men Reese vågar ställa sig och bara vara råsnygg i en hel film som bara handlar om att hon är dum i huvudet - om än socialt begåvad. Det är jättemodigt att göra det i så unga år, med risk för att bli totalt dumförklarad. Men hon kan göra det på ett sätt som är tillräckligt smart för att man ska fatta det. En cool katt liksom. [B]Fast jag har lite svårt för tvåan. Det blir lite för kvävande gulligt i den när allting ska handla om att rädda hundar från djurförsök - det blir liksom för harmlöst.[/B] - Jag har inte sett tvåan, men jag kan aldrig irriteras över något som har en god intention, en god vilja. Jag tror inte på att fokusera på det negativa, det man inte vill ha, utan jag tror på att sikta på det man vill ha, det positiva. [B]Är inte det naivt?[/B] - Det är klart att det är. Jag älskar att vara naiv. Det är enda sättet att överleva. Man måste vakna och tycka att det är kul fastän det regnar, för då får man ha sina nya gummistövlar på sig. Jag tror på det. Det är inget påtvingat. Jag bara tror på att försöka se kärlek i saker och ting, att uppskatta det som är fint. Det är någonstans här som jag får en sorts intellektuellt blodsockerfall. Jag liksom kan inte hålla tillbaka ett lite äcklat uttryck i ansiktet inför all denna ohämmade kärlek och positivism. Tuva ser det och asgarvar. - Man ser hur röken stiger ut ur Rogers öron, ögonen börjar bukta ut och han blir irriterad och frustrerad. Men du, varför är "fint" ett skällsord? Man vågar inte säga det längre, det är ett 70-talsidiotord. Precis som snäll. När polaren har träffat en ny snubbe. "Hur är han då?" "Jo, han är snäll", man bara (stoppar fingrarna i halsen). [B]Vad tror du själv?[/B] - För att snäll inte tar en någonstans i världen. Snäll är inte rock´n´roll och nyskapande. Snäll har blivit idiotförklarat. Men snäll innebär inte att man är dum. Om man bara är cynisk, ironisk och snabb, men inte har någon självdistans så är inte det så utvecklande heller. Att vara snäll, det verkar innebära att man inte kan svära, inte bli full... [B]Men hur blir man när man är snäll och full, blir det inte bara en massa jobbigt kramande?[/B] - Jag vet inte, jag har inte varit så full så många gånger. [B]Va?[/B] - Men det är klart att jag har varit full. Men inte så många gånger, nej. Det brukar vara ett sånt där skämt hos mina polare. Hur många gånger har du varit full då? -Vänta, jag ska räkna efter. Men kanske, fem - sju gånger. Max. [B]Max?[/B] - Jag har försökt faktiskt. Du vet ibland sådär "nu ska vi ta oss en helkväll". Men när man har druckit ett par öl då är man lite varm i kroppen, och tar man en till så börjar det snurra och då är det inget kul. Tycker jag i varje fall. Men jag fattar inte att det finns så många som dricker så det snurrar och inte minns något. Det tar ju liksom fysiskt stopp. Hur kan man fortsätta då? Jag har inget riktigt bra svar, men formulerar ett eventuellt rubrikförslag för mig själv: Tuva Novotny - high on life!

Av höstens premiärer är det framför allt Kjell Gredes [I]Kommer du med mig då[/I] som Tuva är lite orolig över - kanske för att den just fokuserar på mörka sidor av kändisskap och artisteri. Filmen handlar om Paula, en sångerska på dekis som ska poppas till och göras om för att få hits på nytt. - I den filmen fick jag ju tampas med de delar av mitt jobb som jag som yrkesmänniska slåss emot. I min glada naiva värld försöker jag bara låtsas som om baksidorna inte existerar. I filmen var jag istället tvungen att visa den exploatering som en ung kvinna i min bransch kan utsättas för. Samtidigt ville jag inte gå för långt i bilden av den utnyttjade kvinnan, det fråntar ju henne all integritet och självrespekt och intelligens. Men det var en roll där jag var tvungen att öppna upp dörrarna mellan det privata jaget och yrkesjaget ovanligt mycket. [B]På vilket sätt?[/B] - Filmen låg så nära mina egna rädslor för att bli utsatt för saker som jag inte skulle tycka var okej. Och jag gick in i det så mycket att det ibland kändes som om gränsen mellan mig och rollfiguren var oklar. Det var en scen som var särskilt tung och obehaglig. En musikvideoinspelning där Paula ska stylas om till att bli någon sorts mini-Britney, och ska dansa på ett porrigt sätt i spetsklänning. Musikvideoregissören i filmen kräver att hon inte ska ha ha några trosor på sig på inspelningen för att man ska kunna skönja en mörk trekant i bild. Den dagen var det väldigt svårt att säga "Jepp, då kör vi igång med jobbet idag". Man stod där med brallorna nere, rent konkret, och funderade på vad som var ens jobb egentligen. Var det jag eller Paula som blev exploaterad just då? [B]Hur var det att jobba med Kjell Grede då? Han har ju inte gjort film sedan [I]Godafton Herr Wallenberg[/I] 1990.[/B] - Åh, Kjell! Han är ju en stor tänkare. Han vädjade till en kompetens som sträckte sig utanför vad man själv visste att man kunde. Och kunde se till ens möjligheter istället för begränsningar. [B]Men filmen skulle ju haft premiär redan i våras, men blev framflyttad för att man inte kunde komma överens om vad den skulle heta. Det låter som ett så konstigt skäl att jag inte riktigt tror på det.[/B] - But it´s true, it is so true. Jag var sådär, "ursäkta?" Men så kan det vara ibland, marknadsföringen är en enormt stor del av att göra en film och har man ingen titel så går det ju inte. Men just produktionstekniskt så kan Grede nog vara svår att jobba med. Han är en sån som har stora konstnärliga visioner, men som inte bryr sig om hur mycket klockan har hunnit bli när han ska spela in. Exakt vad som händer när höstens Novotnyexplosion har ebbat ut är lite oklart. Inga fasta planer finns. Trots att det redan förekommit uppgifter i pressen om att hon ska spela Ofelia i Stockholms Stadsteaters uppsättning av [I]Hamlet[/I] säger Tuva att inget är klart och bestämt. Kanske handlar det om de där förfrågningarna kring utländska filmproduktioner som hon inte heller vill utveckla. "Man vågar inte prata om en film förrän affischen är tryckt", som hon uttrycker det. Sant. Vem vill bli en ny Amanda Ooms? Kanske är det fler danska projekt som lockar. Tuva har lärt sig danska efter [I]Midsommar[/I]-inspelningen, och skickar mess om en lägenhet i Köpenhamn i pauserna mellan fotografering och intervjuer. Men oavsett vad som händer ska det mycket till innan Tuva blottar en spricka i sin militant optimistiska inställning till livet. - Jag tycker att det känns skitbra att det inte finns något inbokat. Jag har jobbat i ett sedan jag var 16, med undantag för ett halvår i plugget. Nu är jag 23, jag kan plugga. Jag är faktiskt skitsugen.