Den hängande trädgården

Jag hade, av en film som på Internet Movie Database beskrivs med nyckelorden: självmordsförsök, gay, bisexuell, alkoholproblem, ut-ur-garderoben och fetma, väntat mig en bitter vidräkning av samhället och dess många brister. Istället är detta ett djupt humanistisk, fantasifullt och svart humoristiskt porträtt av en ung man, och hans äldre jag. Sweet Williams pappa är inte bara brutal, han har dessutom gröna fingrar och tvingar mellan örfilarna sin son att rabbla blommors namn och dess blomningstid. William växer - framförallt på bredden - upp till en ung man med skralt självförtroende och en svår hemlighet. Han är homosexuell, och i hans Irland-ättade familj sträcker sig innebörden i ordet tolerans bara till att klara av att dricka en back öl utan att svimma. Den olycklige Williams "böjelse" avslöjas och han tar livet av sig genom att hänga sig i ett av faderns träd - för att sedan dyka upp tio år senare på sin systers kaosartade bröllop. Det verkar ju osannolikt, säger den naturvetenskaplige, men Den hängande trädgården bryr sig inte om banaliteter som att döda människor faktiskt inte rent logiskt kan gå på bröllop. Regissören och manusförfattaren Thom Fitzgerald har här nämligen lyckats med konststycket att skapa en intrig som samtidigt andas både vardag och surrealism, och som lätt rör sig mellan olika mentala och berättarmässiga plan. Vi ser såväl ett vardagligt familjeporträtt à la Roddy Doyles skrönor från Irland, med snabbkäftade syskon, mammor och farmödrar, som en tungt symboliskt, men samtidigt lätt svävande, uppgörelse med dåtid och moralisk småskurenhet. Vi talar komplexitet i dess mest positiva bemärkelse. Fitzgerald berättar olikt många andra unga, independentregissörer om "vanliga" och har i detta uppsåt valt att använda sig av goda skådespelare som ser ut som folk gör mest. Denna självklarhet borde egentligen inte behöva skapa någon som helst effekt hos åskådaren, men anledningen att den ändå gör det, är naturligtvis en alltför stor exponering av amerikansk film där gäddhäng och dubbelhakor nu för tiden endast sitter på grova brottslingar, om ens det. Jag har egentligen bara en invändning: filmen är för kort, vilket kanske kan te sig udda i dessa dagar då Bruce Willis kräver drygt två timmar på sig för att lista ut det uppenbara. Fitzgerald känner onekligen till uttrycket "mindre är mer" men återberättelsen av Williams livsöde hade kanske ändå vunnit på ytterligare profilering av karaktärerna, på en aningen större vilja att ta itu med de många djupa trauman som ändå insinueras. Men visst, det är futilt att önska det som inte finns, och speciellt så av en film som säger att verkligheten ligger i betraktarens ögon, och att det aldrig är försent att ändra den verkligheten.