En halvtrappa upp

Det är inte lätt att vara germanofil i Sverige, tminstone inte om man är filmintresserad. Det begränsade tyska filmutbudet består antingen av Tom Tykwers sentimentala melodramer eller enstaka försök till kommersiella produkter, som skräckisen [I]Anatomi[/I] eller tonårsfilmen [I]Big Girls Don´t Cry[/I]. Men [I]En halvtrappa upp[/I] är äntligen en sådan där film som levererar den rätta trasiga, smutsiga tristesskänslan som varje tysklandsälskare vet att uppskatta. Utan att ha sett regissören Andreas Dresens tidigare filmer så verkar han här ha influerats en hel del av den pågående danska filmvågen. Kameran är mysskakig, ljussättningarna platta och historien tagen ur vanliga människors vardagliga liv. Lite som en tysk [I]Italienska för nybörjare[/I] eller [I]Bänken[/I], fast utan hygge, humor eller värme. Tysk, med andra ord. Filmen utspelas i hålan Frankfurt am Oder, i forna Östtyskland, nära polska gränsen. En stad som inte är tillräckligt fruktansvärd för att utnämnas till världens arsle, men kanske till Tysklands armhåla. Här lever ingen i akut misär eller nöd, de har bara det bara lagom tråkigt och hopplöst. Våra huvudpersoner - två äkta par - är bleka, glåmiga, lönnfeta och tilltufsade och bor i trånga, fula lägenheter, några i den tyska motsvarigheten till miljonprogramsområden. När de grälar handlar bråken om banala problem som tvättupphängningar och ett nytt kök till lägenheten, men på ett djupare plan har både jobb och relationer gått i stå, utan större möjligheter till förändringar i framtiden. Eller för att uttrycka det med andra ord, huvudpersonerna är mitt inne i en mitt i livet-kris. Och när en ur vardera paret inleder en affär med varandra är tillvaron snart i upplösning för alla fyra. En irriterande ovana hos regissörer som försöker skapa 00-talets motsvarighet till diskbänksrealismen är att ta hjälp av rena dokusåpemanér - genom att låta huvudpersonerna prata in i kameran med en fiktiv dokumentärfilmare, utan att någonsin förklara varför det till exempel står ett dokumentärteam på en Imbiß full med alkisar. Dresen använder sig av den och andra gimmickar för att sätta fart på berättandet i sin film - en märklig gatuorkester som växer och blir större varje dag och en radiopratare vars phittade horoskop plötsligt blir profetior. Men trots försöken att pigga upp anrättningen blir ändå helhetsbilden märkligt jämngrå. Även i det som ska föreställa lycka går det dystra grundackordet igenom lite före starkt. Kanske krävs det att man har läggningen för att gå igång på en bild av betongbygget Odenturm i grådis för att riktigt uppskatta en film som [I]En halvtrappa upp[/I].