Ett land utan kvinnor

Om du tyckte att [I]Lilja 4-ever[/I] på sina ställen var en onyanserad studie i manlig ondska, ska du nog hålla dig borta från [I]Ett land utan kvinnor[/I] - här penetreras nämligen manlighetens minst smickrande egenskaper utförligt och omsorgsfullt. Och likheterna slutar inte där. Om Moodysson med sin förra film ville kasta in en brandfackla i debatten kring prostitution och sexuellt utnyttjande, så vill den indiske regissören Manish Jha på samma sätt örfila upp Indiens män för deras sviniga attityd mot kvinnor. [I]Ett land utan kvinnor[/I] är en science fiction-historia med tragiska förtecken. För i en kultur där familjer ser döttrar som en ekonomisk belastning är situationen på sikt ohållbar. I Jhas film har år av spädbarnsmord på små flickor helt enkelt lett till att kvinnorna tagit slut. Männen är hänvisade till brusiga porrfilmer, kossorna i stallet och mer eller mindre lönnfeta kvinnoimitatörer. I den lilla byn på landet har inte ett bröllop ägt rum på 15 år. För den ensamstående pappan med fem giftasvuxna söner är situationen prekär - trots att man letat landet runt finns det helt enkelt ingen att gifta bort dem med. Men på en avlägsen liten gård hittar man en bortglömd flicka - gömd och inspärrad av sin pappa som är fullt medveten om hur männen skulle kasta sig över henne "som gamar" om hon släpptes ut på egen hand. Men allt har sitt pris, också en dotters liv, och för ett gäng sedelbuntar och en handfull kor kan pappan föra hem sin trofé. För att det inte ska uppstå någon orättvisa inom familjen får hon gifta sig med alla fem bröderna - och ligga med dem, och den sexuellt frustrerade pappan, olika kvällar i veckan efter ett i förväg uppgjort schema. Det här är nu bara början på stackars Kalkis förnedring. Trots att hon borde behandlas extra ömt som den sällsynta företeelse hon är har inget i kvinnosynen i grunden förändrats. Ett hål är ett hål är ett hål, verkar i stort sett alla män i filmen resonera, och efter ett antal snabba intrigvändningar har stackars Kalki hamnat i ett bås bland korna, där hon regelbundet våldtas av vad som verkar vara större delen av byns manliga befolkning. Det är inte helt förvånande att filmen väckte viss ilska och fientlighet i Indien, för som ohejdat obstinat debattinlägg är den svidande effektiv. Men Jha drar bara de logiska, och slutgiltiga, konsekvenserna av ett i grunden kvinnoförnedrande samhälle, och i förlängningen är resultatet mänsklig fönedring, kaos, död och folkmord. Allt skildrat på ett märkligt stillsamt sätt, som bara gör att budskapet fömedlas ännu mer intensivt. Det är bara att inse, vad världen behöver är fler manshatarfilmer.