Fågelfångarens son
En svensk-dansk-färöisk relationscirkus om en fågelfångare vid sekelskiftet, vad kan gå fel?
Allt, ska det visa sig. Fågelfångarens son är ett drama som trots många vändpunkter och
förvecklingar lyckas vara förutsägbart rakt igenom. Här beter sig alla karaktärer som
arketyper inte ens Jung hade intresserat sig för, iklädda antingen ulltofflor eller fjäderhatt.
Fågelfångaren Esmar (Rudi Kohnke) och hans fru Johanna (Vigdis Hentze Bjorck) har ett
problem: Färöisk lag kräver att de föder en son, om inte riskerar de att förlora sin mark och
sitt hus. Men paret får bara döttrar, och vänder sig i desperation till sin vän, svensken Livia
(Livia Millhagen), för hjälp. Livias bär som frigjord svensk ansvaret att upplysa färöingarna
och vidga deras vyer, och upprättar ett hemligt arrangemang som ska rädda parets situation.
Det hela visar sig såklart bli svårare att ro i land än öborna först föreställt sig, och från och
med detta avlöser klyschorna varandra på löpande band. Innan filmen är slut ska vi komma
att exponeras för svärande danskar, kultiverade fransmän, färöiska män med alkohol som
universallösning för alla livsproblem, samt självuppoffrande brödbakande färöiska fruar.
Växlingarna mellan franska, svenska, färöiska och danska flyter ungefär lika bra som den båt
som från första början strandsätter Livia Millhagens karaktär på den danska kolonin.
Fågelfångarens son vill vara en nordisk The Piano: En stiliserad berättelse om heder och
människoöden, förlagd till en exotisk koloni i havet. Jane Campioni lyckades på sin tid att
genom nyanserade karaktärsporträtt skapa en filmisk symfoni som än idag har status som
modern klassiker. Fågelfångarens son är The Piano om den framfördes av tondöva före detta
idoldeltagare: Varje ansats till “vändning” eller “nyansering” klingar falskt. Som tittare är det
omöjligt att inte ställa sig frågan: Varför har denna film gjorts? Och för vem? Fågelfångarens
son kan därför fungera bra som underlag till existentiella samtal om alltings mening, men inte
mycket mer än så.