Fantastic beasts: The crimes of Grindelwald

Fantastic beasts and where to find them utspelade sig i tjugotalets New York. I uppföljarfilmen är

resmålet ett glammigt Paris. Harry Potter-universumets analogi på Hitler, Grindelwald, samlar sina

följare. I centrum står quirky cute Newt Scamander (Eddie Redmayne) och hans portfölj med

datoranimerade magiska djur. Det är maffigt, och det går väldigt snabbt. Någonstans bland

specialeffekterna finns en historia om en familjetragedi med ett bortlämnat barn som nu söker sitt

ursprung, men det blir rörigt. Här ska också få plats ett par invecklade kärlekshistorier, en tyranns

uppgång, torrisar på Trollkarlsministeriet, Newts anspända relation till sin bror, flashbacks, nifflare,

explosioner, och en ung Dumbledore, den senare helt urvattnad i Jude Laws gestaltning.

The crimes of Grindelwald är nummer två i vad som planeras bli en serie på fem storfilmer, alla

med manus av J.K. Rowling. Vinkningar till berättelsen om Harry Potter är många. Under ett kort

besök hemma hos alkemisten Nicolas Flamel skymtar De vises sten förbi i ett skåp. På Hogwarts

lär Dumbledore sina elever hur man hanterar en boggart. I vad som eventuellt kan vara en så kallad

retcon från Rowlings sida får vi veta mer om vem Nagini, känd som Voldemorts orm, var innan hon

blev husdjur åt Du-vet-vem. Filmen lyfts av huvudrollsinnehavarna Redmayne och Katherine

Waterston, vars komiska timing är en klar förbättring från de stela skämten i Harry Potter-

filmatiseringarna. Pluspoäng bör också ges till tjugotalets trollkarlsmode. Detta med undantag för

Johnny Depp i rollen som Grindelwald, som ser ut som en medelålders synthare med foundation i

samma ton som hans blekta hår. Det här är en film som inte vill göra någon besviken, varken

dedikerade Harry Potter-fans eller mer nonchalanta tittare. Den slösar allt sitt publikfriande krut,

men saknar kärna.