Fast Food, Fast Women

Det är endast med den goda viljans hjälp som jag kan se en film som [I]Fast Food, Fast Women[/I] utan att bli vagt irriterad. Filmen tillhör ett digert sällskap som önskar att de var långt mer intressanta, underfundiga och smarta än vad de egentligen är. Deras främsta epitet är att de är småputtriga, ganska viljelösa och utan riktning. I Amos Kolleks nya alster möter vi ett antal vinddrivna gestalter i New York. De längtar alla efter kärlek, efter att någonting ska komma och ta över deras liv, men oftast tar rädslan för närhet och nervositeten för att inte duga överhanden och styr både individerna och händelserna. Herren på täppan i filmen kan sägas vara dinerservitrisen Bella (Anna Levine). Vi får bland annat följa hennes lite vingliga historia med en kvinnotjusande taxichaufför, en man hon försöker snärja - kanske för att få ett slut på sin tröttsamma affär med en gift och nonchalant äldre man. Av en äldre väninna får hon det kvasiseriösa och klichédrypande rådet (som också är ganska synonymt med filmens envisa försök att vara avslappnat vardaglig): Lägg dig med killen på första daten och berätta absolut inte för honom att du gillar barn. Då kommer du att skrämma bort honom för livet. Vad Bella inte vet är att killen redan har två ungar på halsen. Ungar, som han blir mer och mer fäst vid ju längre tid han spenderar tillsammans med dem. En annan av de intriger vi följer är den trevande relationen mellan en av Bellas dinerstamkunder och den äldre änka som han träffat genom en kontaktannons. De har stämt möte för första gången på det café där Bella jobbar och genast är rädslan för att inte räcka till överhängande. Deras historia är inte bara den övergripande dramaturgiska motorn i filmen, utan kanske också den känslomässigt mest intressanta. Men även här är det som om Amos Kollek krampar. Han kan inte låta publiken dra några som helst slutsatser själv, utan allting ska påvisas i hundra platta och förutsägbara förvecklingar eller i överlastad dialog - något som gör att [I]Fast Food, Fast Women[/I] ofta bara blir stompig eller övertydlig. Filmen bär på en sådan stor vilja att vara finessrik att den nästan totalt tappar själva helhetsgreppet. När Amos Kollek gång på gång försöker pressa vin ur ett torrt russin hinner man tröttna på vägen eftersom filmen inte har innehåll, visioner eller egentliga ambitioner om att berätta något angeläget. Man hinner faktiskt nästan tröttna så pass mycket att det till slut blir likgiltigt om de förvirrade, vackra och trasiga människorna någonsin ska få ihop det, eller inte.