Ibland är en cigarr inte en cigarr

[B]Biovintern fick sig en[/B] fet smäll när bloggaren Angry Black Bitch levererade en svavelosande analys av fenomenet King Kong - jätteapan från infödingsön som den vite mannens projektion av djurisk svart sexualitet. Har inte postmodernismen avskaffat de här läsningarna för länge sen, tänker ni? Kanske, men när man en gång har tänkt igenom det går argumentet inte att bortse ifrån. Inte nog med att den über-ariska hjältinnan förförs och bortförs av en jättelik invandrar-alfahane. Det hela kulminerar dessutom i machomilitant råkurr på själva ollonet av New Yorks arkitektoniska penis. Sedan råkar jag läsa om hur Narnia-filmen marknadsförs mot den hyperkristna born again-publiken i USA (de där som tyckte att Passion of the Christ var fair and balanced). Visst hävdar många kritikerkolleger att det kristna budskapet är nedtonat i filmen, men det tror jag beror på att de inte vet att vi lever i de yttersta dagarna. Liberala humanister har slappt antagit att de svulstiga krigsscenerna i filmen beror på inflytandet från Sagan om Ringen. De har nog inte läst Nya Testamente på ett tag. När Jesus - och ingen ska väl försöka förneka att lejonet Aslan är Jesus - tassar omkring och helar, tröstar och offrar sig, då är han evangeliernas hygglige frälsare. Men när Aslan uppstår från de döda och leder en armé, då är det Uppenbarelseboken som gäller. Ni nöjesfariséer kanske vill hävda att det i Narnia bara rör sig om the harrowing of Hell - traditionen att Jesus nedsteg i dödsriket för att härja och förhärja. Det vill säga leda ut de dygdiga hedningarnas själar till himlen. Helt långsökt är det inte: ädla hedningar låg också C.S. Lewis hjärta nära, annars skulle han knappast ha befolkat sin kristna allegori med fauner, minotaurer och nya Adamar och Evor. Men general Jesus leder inte denna befriade hop till strid. Fälttåget kommer senare. Typ i år, om bibelbältets domedagsindex är att lita på. Vilken dag som helst kommer Jesus att riva av en sjudundrande batalj mot Antikrists arméer. C.S. Lewis går förstås in på domedagskalaset i detalj i Narnias sista strid. Men när han skrev Häxan och Lejonet var serien inte slutplanerad. Armageddon kan gott förekomma två gånger. I boken behandlas ju striden ändå så kort och ytligt. Genom att i filmen skruva upp volymen på Aslan Härföraren har Disney och produktionsbolaget Walden som genom ett trollslag gjort den attraktivare för både frejdiga hedningar och skräckinjagande fundamentalister. Vi liberala humanister får skylla oss själva och våra egna jävla analyser om vi plötsligt blir mörkrädda av att gå på mainstreambio.