Ken Loach-uniformer

Av de tio senaste årens brittiska new wave-regissören finns det ingen lika älskvärd som Shane Meadows. Medan andra lovande bekantskaper tidigt förstörts av, låt säga, kabala och djupt genanta strandepos blir det för varje film mer uppenbart varför Meadows redan som 25-åring framstod som en vän att vårda ömt. På den tiden (1997), redan då skallig och trevligt huliganful, hade han levt på jordnötssmör och överkokta nudlar i ett helt år för att färdigställa det lilla Nottingham-dramat Dygnet runt med Bob Hoskins som boxningstränare. Sedan dess har Meadows med en indisk javaprogrammerares noggrannhet tecknat en allt mer komplex bild av en region som ingen riktigt brytt sig om sedan 60-talets ur-kitchen sink.

Once upon a time in the midlands (2002), ett slags svårplacerad nottinghamsk romkom-western, är den självklara programförklaringen. Dead man’s shoes (2004) en något tyngre uppgörelse med ursprung och ansvar. I Northern soul testade han om ”wrestlingmockumentär” var en fruktbar genre — men den bitterljuva grundtonen förblev den samma.

Med senaste This is England skruvar Meadows upp både scoopet och ambitionsnivån. Historien börjar i en nyhetsflöde över Thatchereran och övergår i ett porträtt av tolvårige Shaun som med Falklandsdöd pappa och huvudet fullt av möjliga identiteter närmar sig den karismatiske skinheadledaren Woody (en smått magisk Joe Gilgun).

Det är inget enkelt projekt att ro i land. På under två timmar lyckas han doppa fötterna i samma bassäng som både Kes, De 400 slagen och valfri Alan Clarke-film, men utan att drabbas av övermod. Just däri ligger kanske den stora bedriften — vare sig man ser This is England som uppväxtskildring eller minutiös skrädderikatalog.

Shane Meadows har helt enkelt fyllt 35 och bytt upp sig till den stora Ken Loach-uniformen. Utan att vare sig bli tråkig eller mästrande. En hotbild som inte ens Loach själv i längden kunnat stå emot.