Okraina
Lyckan är en traktor och en åker att plöja. Den lyckan ägde kolchosbönderna under Sovjet-eran och den ska de fanimej ha rätt till nu också. Men icke. Snikna businessmän och byråkrater har ju sålt landet till det onda oljebolaget. Och om [I]Okraina[/I] vore gjord i Hollywood skulle nu Julia Roberts svepa in i huckle och gummistövlar och påbörja en lobbykampanj. I stället får vi tysta, hårda män med mustasch i världens långsammaste svartvita roadmovie. Den som saknar makt får väl gnaga sin väg till toppen - en man kan döda en annan man med sina bara tänder av principskäl. Har man vuxit upp med finska TV-dramer har man ett stort tålamod med dialog som "Tystnad tystnad tystnad. 'Min kappa är våt'. Tystnad tystnad tystnad. 'Det gör inget'." Det lilla som bondgubbarna säger under sin resa till staden är i sin vardaglighet ofta både gripande och fyndigt. Men i oceanerna av tystnad räcker det inte till, inte ens för mig som ändå är van vid vodkasvårmod av Kaurismäki-kaliber. [I]Okraina[/I] är en 90-talsfilm och det märks direkt i det ironiska greppet att hotta upp en klassisk genre med brutalt våld och fler kulturella referenser än man hinner uppfatta medvetet. För en utomrysk publik är det tungt att ideligen se filmatiska pilar peka på saker som man inte har en aning om. Men det finns annat att hänga upp sin förståelse på om man orkar engagera sig. Sättet på vilket Ryssland förlorade glasnost-erans hopp på 90-talet påminner om vad som hände med den japanska kulturen under samma period. [I]Okraina[/I] påminner kanske därför till känslan mycket om 90-talets minimalistiska yakuzafilmer eller ännu hellre omtalade experimentella filmer som mordorgien [I]Kichiku dai enka[/I]. En hel kultur av ångest tar sig utlopp i ett våld som är både brutalt och intimt. Folk ska kastreras med svärd (Japan) eller kokas till döds långsamt (Ryssland). Slicka Tarantino-ganstrar göre sig inte besvär: det ska helst regna och alla ska vara snoriga och så gråter man en skvätt också. Skådespelarna i [I]Okraina[/I] är väldigt bra, och helheten är visuellt kontrollerad. Det är därför synd att filmen är så outhärdligt, publikföraktande, komafrämjande tråkig. För en rysk publik är den säkert fantastisk. För en svensk publik bjuder den bara på outlösta löften. Piotr Lutsik (produktion, manus och regi) hade kunnat filma mina favoritfilmer när han nu fått regidebuten [I]Okraina[/I] ur sig. Men tyvärr dog han år 2000. Jag har en känsla av att den här filmen kommer att kanoniseras, men det förändrar inte faktum: den når aldrig fram.