Sthlm Fem Film: Del III
Varför inte avsluta rapporteringen från Stockholms feministiska filmfestival med lite Mikael Persbrandt, Tommy Berggren och ett Berlinalebelönat vilt juckande? Och så skandinavisk kortfilmsfrossa, kaotisk brittisk dokumentär och avslutningsvis japansk dramakomedi med Josh Hartnett på det.
Publicerad
Medan festivallördagen mest bjöd på poetiska skildringar av smärta och orättvisor gav söndagen en sann återuppståndelse av kraft, hopp och tro på mänskligheten. Fem Film Fest är välorganiserad, så till den grad att personalen kommer med färskbryggt kaffe till salongen. Stockholm filmfestival – se och lär.
Denna jubelkaskad till trots var den första filmen jag såg idag en besvikelse. Skulle jag se Queerama på Svt Play, skulle jag stänga av efter 10 minuter. En repetitiv, ganska ostrukturerad remix eller en soppa gjord på allt som regissören kunde hitta i brittiska filminstitutets enorma arkivmaterial. Det räcker inte att bara skriva in queer i sökmotorn och sedan spela upp allt som kommer fram, lite sådär kronologiskt.
Efter kortfilmsserien Kulturmannen lämnade jag däremot salongen minst sagt imponerad (och lite trött efter att ha sett ytterligare en oförberedd Q&A-moderator).
Filmen Den Störste av Fijona Jonuzi där fenomenala Eva Johansson och Louise Löwenberg tolkar Mikael Persbrandt och Tommy Berggrens förberedelser till enmansföreställningen om Persbrandt (vem annars) är grandios. Det är jag som är Micke sköts upp och ställdes slutligen in helt år 2010. Vilken förlust.
Bland de andra tre kortfilmerna i kulturmanspaketet är Sanna Lenkens Konstnären får barn en klar vinnare. Scener ur ett konstnärsmoderskap med befriande mycket självdistans. Där efterförlossningsläckage och knipövningar varvas med de stora mansorden om den fulländade Konsten som endast kan skapas i absolut koncentration och avskildhet.
I en klass för sig är filmen om de dansande samhällsdebattörerna JUCK. En kraftfull visuell provokation om en världsunik dansgrupp som ordlöst ödelägger föreställningar om femininitet. Och ett välregisserat videobevis på den undertryckta ilskans kapacitet.
Atsuko Hirayanagis Oh, Lucy försatte slutligen mig och den juckande publiken i en melankolisk söndagsdvala. Vi togs på en resa till ensamhetens huvudstad Tokyo, där en kurs i engelska blir en ursäkt för filmens Setsuko att byta identitet och bryta sig loss. En perfekt drömsk avslutning i Lost in Translation-anda.