Valerie Kyeyune Backström: "Att vara aktivist är mer än att sätta på sig en t-shirt"

Benedict Cumberbatch, Dear White People, och Ryan Gosling – mer eller mindre statiska aktivister.

I brittiska ELLEs feministnummer finns det flera saker man kan anmärka på. Jag orkar inte, men jag funderar lite när jag ser bilden på Benedict Cumberbatch, pekandes på sig själv: "This is what a feminist looks like."

För ett tag sedan. Alla länkade till den där tumblrn, Feminist Ryan Gosling. Inlägg på inlägg staplade med drömska bilder på skådisen, kombinerade med feministiska citat.

”Hey girl. The post-feminist fetishization of motherhood is deeply rooted in classism, but I still think we’d make cute babies.” Det var kul. Alla älskade Ryan mer.

Jag med. Sedan såg jag Dear White People. I den finns en karaktär, en vit kille som dejtar en av de svarta tjejerna, de ses i smyg, hon skäms. När de går in till hennes sovsal för att knulla fyller de i varandras meningar – deras ordväxling är som hämtat ifrån tumblrn, de pratar om institutionell rasism och Amerika, det är sådär snabbt och witty och hämtat ur postmoderna teorier som bara en amerikansk manusförfattare kan få till. Och plötsligt fattar jag. Detta är inte en dröm. Detta är en mardröm.

Grejen är inte att det är jobbigt med pretton (fast det är det). Det jobbiga, som filmen så galant uppvisar, om man väljer att se det ur den vinkeln, är hur fruktansvärt lätt det är att tro att teoretisk kunskap är samma som praktisk handling. Som att man kunde köpa sig fri; som att man kunde läsa sig fri.

I en scen ur samma film säger samma kille: "I’m tired of your tragic mulatto bullshit!" Varpå motspelerskan förskräckt kontrar: "Du får inte säga mulatt." Killens reaktion är att skrika ordet upprepade gånger: "MULATTO, MULATTO, MULATTO!"

När jag såg det skrattade stora delar av biopubliken. Inte jag. Dels för att det är ett övergrepp, men mest för att det är något annat. Det är en tanke som materialiserar sig till handling: ”Jag är god, därför har jag ett frikort”.

Jag tror inte på godhet. Än mindre tror jag på att betrakta att vara allierad som en känsla, en position. Det är en handling, eller än mer en strävan, som ska hjälpa en att navigera sina handlingar, att navigera sin politik. En kompass, en riktlinje, istället för en fast identitet.

Jag vet inget om Cumberbatch, vill inte veta heller. Jag tänker bara på det. Hur lätt man fastnar i positionerande, stämplar, tillhörigheter. Fackeltåg istället för motioner. En solidaritet som aldrig omvandlas till något mer konkret än en känsla, en officiell hållning. Symbolik istället för praktik. "This is what a feminist looks like". I framtiden vill jag se hellre se t-shirts med trycken "This is what a feminist does". Följt av handling. Läs även: Hej Blekks lista över 9 saker män kan göra för feminismen. Kan det vara något för Ryan Gosling?