Vengo

Tony Gatlif har blivit filmvärldens egen ambassadör för romerna. Med [I]Latcho Drom[/I] vävde han en färgstark gobeläng mellan Indien och Andalusien och gav oss den lektion vi aldrig fick i skolan om de zigenska folkens vandringar genom århundraden. Film när den är som bäst - plötsligt förstod vi något nytt, och detta bara genom bilder och musik. [I]Latcho Drom[/I] saknade helt dialog. Uppföljaren [I]Gadjo Dilo[/I] krokade på något sätt i där slutackordet klingade ut i [I]Latcho Drom[/I]. Vi blev alla den franske killen som åkte ner till en zigensk by i Rumänien för att där få veta mer om den sångare som hans pappa hade varit så förtjust i. Väl på plats blottläggs avgrunden mellan västerland och zigenare. Liksom [I]Gadjo Dilo[/I] har [I]Vengo[/I] sin utgångspunkt i musiken, men medan den förra hade en historia att berätta - något med början, mitt, slut och sensmoral - så är [I]Vengo[/I] på tok för tunn för att kavlas ut till långfilm. Vilket tydligt avslöjas av de många och långa musikavsnitten i den knappt en och en halv timme långa filmen. Efter två musikavsnitt, som tar filmens första tio minuter i anspråk, möter vi Caco, som står och gråter vid sin döda dotters gravkammare. Cacos familj ligger också i fejd med en annan zigenarfamilj, Caravaca. Cacos bror har haft ihjäl någon i den familjen och vi snackar alltså blodshämnd. Någon ska få plikta med sitt liv. Buffliga möten mellan familjerna, tillika ganska illa spelade, varvas med eldig och själfylld flamenco. I en större biroll förekommer Cacos brorson Diego, som har ett fysiskt handikapp. Men även hans karaktär förblir oklar och outnyttjad. Och inte bara han. På något sätt finns filmen där - förutsättningarna och figurerna är på plats. Men långfilmen kräver sin fördjupning och den tycks Tony Gatlif inte intresserad av - den här gången i alla fall. Han gör istället en kortfilm som han tänjer ut till långfilmsformat med musikens hjälp. Och som film betraktat blir det hela till slut ganska trist och platt.