Dagens Anna B...
Man blir verkligen en sjukt konstig människa om man bara sitter och sträckläser tjejtidningar hela dagarna. Inte för att ideaaaaalen är crazy eller för att modellerna skulle gå av mitt itu i två delar om de böjde sig för att knyta skorna. Det är mest bara sakerna som står som man ba blir sjukt frapperad av.
Idag ba sitter jag och psykopatskrattar högt och ljudligt åt Anna Bergendahl i senaste VeckoRevyn. Jag vet inte om det är av rädsla eller bara allmän sinnesförvirring. På frågan "Vilken låt skulle du vilja ha publiken med dig i?" svarar hon
"'Så länge skutan gå'. Jag tycker texten är fantastisk, den ger en verkligen perspektiv på livet"
Ahahahahahahahahahaha. PERSPEKTIV? På LIVET? Herregud. Är man så ihålig och transparent att en ALLSÅNG ger en perspektiv på livet och svar på existensiella dilemman så får man fan skatta sig lycklig.
Att hon dessutom är ARTON och inte SEXTIOFEM är ju inte direkt nåt som förmildrar det hon säger, eller ens gör det begripligt. Shit asså. Hon är ju TONÅRING! Det här är fan insane. Hon är inte sådär COOLT lillgammal som typ eeeh jag, hon är liksom bara jobbig. För hennes eget bästa så hoppas jag att hon ljög där och att hon egentligen är mest som alla oss andra och ba *Melissa Horn är bäst i världen*.
Det är väl henne hon vill vara som egentligen. Melissa Horn alltså. Tyvärr så har Melissa redan snott alla inombordssuckande tonåringar med koll. De enda som blev kvar till att lyssna på Annas nya skiva med *lätt vemodiga texter ackompanjerade av gitarr* är svårt folkliga gamla tanter och andra avdankade gamla ess.
Jag spyr på konceptet *liten späd tjej med gitarr sjungandes sina egna låtar på engelska med hela livet framför sig*. Jag tycker det känns så jävla lame och trist. En sån som sitter på scen och börjar varje framträdande med att ursäkta sin existens och att hon finns. Sen så viskar hon lite knappt hörbart "Den här låten har jag skrivit själv" och blundar lite lätt och gungar frenetiskt fram och tillbaka som en psyksjuk för att dra av ett första falskt riff på gitarren och man ba dör och vill åka hem direkt för att bespara sig själv eländet...