Så mycket bättre

Jag såg på "Så mycket bättre" igår. Thomas di Leva låter exakt som min mattelärare när han pratar. Det var en obehaglig insikt. Ni kan ju tänka er själva hur jag har det, flera timmar i veckan, när jag ska sitta och lyssna på den där sävligt provocerande rösten och tonläget. Det vilar liksom något avmätt i den. Något lömskt. Resten av läsåret är even more förstört nu när jag knäckt koden. Jag kommer enbart att kunna tänka på di Leva i framtiden när jag hör honom prata. Jag vet inte riktigt vem av de två jag föredrar faktiskt.

Annars så var det väl inga konstigheter kring programmet i sig. Lill-Babs satt lite halvt frånvarande och klimakteriehög och tjatade om att hon inte alls var gammal, utan att hon bara "levt jävligt länge". No shit. Christer Sandelin låtsades att han var 30 år yngre. September tillförde väl inte så mycket. Hon är ju inte direkt någon Robyn, som någon påpekade för en evighet sen, jag minns inte vem men det är ju årets sanning. Blablabla. Det var väl mysigt. Jag gillade det iallafall, på det sättet att det var underhållande. Även om "folkkär" i mina ögon alltjämt borde betraktas som ett skällsord.