Skiter väl i rubrik

Satt i ett väntrum på Danderyds sjukhus för att kolla upp diverse krämpor som man ju drar på sig vid 25 års ålder och bläddrade lite i tidningen S. Ni vet. Stjärnor & Snackisar. Fastnade på sidan 4. Kolla den här sköningen då. Ludvig Scheja heter han. Marknadschef för plastdinkorna Triwa. Men skit i det nu. Det är inte relevant.

Vad som är relevant är däremot hur utomjordiskt jävla cepeläcker han är i den där gråa Ralph Lauren-pikén. Det känns liksom så otroligt självklart att han har den där pikéskjortan. Ingenting annat spelar liksom någon roll.

Satt väl och dreglade över den där bilden i ett tjugotal minuter innan läkaren ropade mitt namn och för femtioelfte gången sa åt mig att sluta dyka upp på akuten och tro att jag har superaids i knät eller cancer i ljumsken när jag bara har feber.

Så jag hastade ner till Uppsala city idag. Var så jävla tvungen att hitta den där pikéskjortan. Det var min förbannade SKYLDIGHET att hitta pikéskjortan. Irrade omkring i fem timmar - jag skojar inte - och måste ha varit inne i varenda butik, jag var ju för helvete till och med inne på Indiska och jiddrade med det där lilla aset i kassan men hon fattade ju ingenting.

Kom nyss hem med en ICA-pizza i ena handen och en kasse Spendrups bright i den andra. Jag har aldrig, ALDRIG känt mig så jävla tom och oduglig. Jag är en loser, ett skämt, en bluff.

Nu ska jag bli full.

När öl nummer tre kickar igång ska jag fanimej pumpa Limp Bizkits Livin' It Up och det finns inte mycket ni kan göra åt den saken.

Och så ska jag lyssna på We No Speak Americano här i min äckliga ensamhet och kanske till och med Katy Perrys jävla Firework FÖR JAG BEHÖVER KÄNNA NÅGONTING NYTT HÄR I LIVET.

God kväll på er

/ Peter