Petermys ikväll

Såhär mysigt har vi haft det ikväll, Peter och jag. Myst har vi. Tillsammans. Ätit chips och godis och pruttat ikapp och varit feta. Tillsammans.

Nu sover han djupt, det lilla livet, men det krävde sin karl att få honom lugn. Jag höll honom ömsint i mina arma långa stunder (det som kändes som om sekunderna var timmar). Då och då slet sig han sig ur mitt grepp och vankade nervöst av och an, fram och tillbaka, och muttrade ”fan vad fet jag är, fan vad fet jag är”. Men då la jag mina händer på hans varma, rosiga kinder och tittade honom djupt i de där grådaskiga ögonen och sa ”jag med, Peter, jag med”. Då suckade han förnöjt och la sig åter i min famn.

Så höll vi på. Upp och ner. Ena stunden låg han tryggt i mitt knä, nästa stod han plötsligt i köket, vaggade maniskt fram och tillbaka och slog sig för huvudet med knutna nävar, "fetto, fetto, ryggfett, fetto" upprepade han. Om och om. Jag lyckades dock få honom att sansa sig efter ett glas varm mjölk (med valium) och två byssan lull.

Sen satte vi på en läskig film. "Nej, sa han oroat, inte läskig!". Men sen smålog han som för att visa att faktiskt ville se "läskig". Han gnydde glatt under filmens lugnare scener. När han såg lekparker eller vardagsrum flimra förbi så jollrade han glatt och när filmen blev för läskig så kramade jag honom extra hårt och kysste jag honom lätt på skalet.

Men nu är min Peter-kvot fylld för idag. Nu ligger han där på soffan och gnyr, den satans barnrumpan. Alltid ska jag behöva ta hand om honom. Helt hjälplös är han. Äcklad blir jag. Varför kysste jag honom på skalet för?! Jag vet ju inte var han har varit med det där svettiga, glänsande klotet. Tvi! När han har gått så ska jag tvätta munnen som Lisbeth Salander, jag säger bara det. Tvi fa-an!

/ Anton