She's not that innocent

Vi måste snacka om igår. Som en av de första på plats, får jag trängas med ett gäng andra förvuxna tioåringar på Golden Circle-området. Klockan är halv sju och Britney är inte på scen förrän prick nio. Väntan, alltså. Vi fick vänta rätt länge. Men det bjuds på underhållning under tiden. Först ut är Destinee & Paris. Två blondiner med mycket paljetter, löshår och spandex. Alla i publiken ba: *?*. En annan älskar det! Mycket hurr flips, söta tjejer, snabblagad untz-pop. En kvart senare kräks någon inne på området. Den stämningen. Lugnt. Därefter börjar peppen inför Joe Jonas. Alla tjejer i publiken ba: *!*. Haha, jag tycker han är så töntig. Self absorbed pretty boy, check. Mycket skrik, I tell you. Skrik, skrik, skrik från publiken. Han själv, blinkar mycket, blottar gärna sina vältränade armar och ger publiken vad de vill. En gubbe står cirka en meter ifrån mig. Grått, tovigt hår, brillor. Han är inte det minsta road. Vi lider, tillsammans, i det tysta.

Sen hej då, Joe. Nice knowing ya. På skärmen börjar countdown:et. The show begins in 30 min. Ahh. Adrenalin, much? Efter en kvart hissas Femme Fatale-skylten ner. Ljuset släcks. Vi räknar ner från tio sekunder. Ett intro med Britney som hemlig agent spelas upp på skärmen. Hon slåss, smiter, förför, gömmer sig. Älskar med kameran. Snabba klipp. Poliser. Slutligen: "I'm not that innocent". Va-va-voom. Då dyker hon upp, fyrverkerier, dansar. Hold It Against Me är först. Sen avföljer hittarna varandra. Hela tiden i temat "femme fatale". Britney är sexig, hemlig agent som någon "skurkig" fransman är obsessed with. Han gillar röda klubbar och samlar bilder på Britney (whoops!). Eh. Men Britney är närvarande på scenen. Gud, dessa bajsnödiga recensioner var så löjliga. Gamla snubbar som saknar minderåriga Lolita-Britney. Puh-lease. Någon knubbig robot är hon icke. Hon ler, hon verkar ha roligt. Hon säger inte så mycket mer än "I love you, Stockholm". Och hon sjunger inte så mycket live heller. Magtröjorna finns kvar. Och det skakas fortfarande mycket rumpa.

Bäst är Gimme More-uppträdandet. Guld, glitter och fart. Men någon Madonna-cover dyker inte upp. Jag syftar på Burning Up. Synd, i Amerikatt satt Britney på en jättestor el-gitarr och pumpade armdans. Armdans, ja. Mycket sånt är det ju. Och hurr flips. En klar motsats mot kvällens tråkigaste, Don't Let Me Be The Last To Know. Britney på en jättegunga, faktiskt något obekväm med en ung dansare som rullar runt på golvet. Men en ballad är ju givet på schemat. Annars är det fullt ös från början till slut. Mycket färg, mycket Britney. Mycket sex. ...Baby One More Time får brottas med S&M i någon slags halvtaskig remix. Det är också något som jag tänker på under hela kvällen. En och en halvtimmes show, men med så många låtar förkortade. Dåligt ljud är det också ibland. Sen då, kvällens andra höjdpunkt är I'm A Slave 4 U. Hon kan fortfarande, totally. Hela dansen från början till slut. Och på den tiden var det mycket höftrullningar och lite mindre armdans. Det kändes bra. Det är ett häftigt klargörande. She's still got it. I en mindre portion bara. Encore:t var ett konfettisprängt Till The World Ends. Britney i svart bodysuit. Britney i ängelvingar. Britney och slängkyssar. Britney åker upp i skyn. Hon säger att hon älskar Stockholm igen. Alla skriker och sträcker upp armarna. Någon gråter. Femme Fatale-skylten åker ner. Ljuset tänds. Slut.

Någon Gus The Depressed Polar Bear fick vi inte se igår - utan Britney, bitch. Med mindre friktion än sina tidigare år, men hon hade roligt. Det såg ut som det. Och hon dansade. Hon visade på att hon fortfarande är en perfomer. Men kanske det viktigaste av allt - att hon fortfarande gillar att stå på scen. Med eller utan magtröjor, en femme fatale är hon nog allt. Hon fångade den sliskige fransmannen i slutet btw. Told ya, she's not that innocent.