Intervju: Jeff Mills

Jeff Mills var en tongivande technoikon långt innan han släppte låten The Bells, som han mer eller mindre nu är skyldig att spela under varje dj-set. Ryktet om hans snabba mixar, sin idag 20-åriga label Axis och historierna från Detroitkollektivet Underground Resistance, har gett Jeff Mills en gudfaderstatus. Vi mindes honom från förra sommarens besök på Trädgården och ville gärna prata lite musikindustri och samtid med producenten innan kvällens 6-timmars set på Berns.

Kommer du någonsin vänja dig vid idén om att vara en legend?

– Jag kan inte överväga en sådan titel eftersom jag är fortfarande väldigt aktiv i min karriär, och vem vet egentligen vad som kommer ske. Jag försöker att inte tänka på vad jag har gjort, utan istället på vad jag måste göra och var jag tar mig. ”Legend” känns lite överdrivet.

Med mer än 20 år med Axis, känner du att du måste följa med i musikindustrins snabba svängar eller blir man mer likgiltig inför det med tiden?

– Jag har aldrig riktigt känt mig helt inkluderad i den här industrin, så jag har alltid utövat ett visst mått av frihet och avskildhet bort från status quo. Egentligen inte medvetet men som en konsekvens av att vara någon från ett annat land, en annan stad, med en annan ras, en annan personlighet och vision. Elektronisk musik och dansmusik är musikgenrer som tjänar människors sociala behov och är en suggestiv form av kommunikation. Med det så finns det egentligen inget rätt eller fel sätt att konsumera det. Som med många andra konstformer så svänger den här industrin åt ett kollektivt håll.

Ditt sätt att mixa techno, det känns som att du strävar efter någon slags perfektion varenda gång. Varför har det blivit så viktigt för dig?

– Det jag gör är långt ifrån perfekt och jag är inte riktigt intresserad av att skapa dj-sets helt utan misstag. Jag fokuserade mycket på det för många år sedan, ända tills jag insåg något mycket mer viktigt. Vad jag strävar efter är ett sätt att få musiken mer tilltalande till publiken så att de antingen kommer ihåg det eller att det ändrar deras sätt att se på techno.

Så det är istället din nya besatthet?

– Att hitta nya sätt att vidga techno-genren, ja.

Hur har klassisk musik inspirerat dig?

– Det har fått mig att återfå en uppskattning för ”the master musician.” En person som har studerat och praktiserat sitt instrument till perfektion. Att jobba med klassiska musiker och med klassisk musik har påmint mig om hur progressiv technomusiken skulle kunna vara om vi bara hittade ett sätt att bryta oss loss från beroendet av all teknik som korrigerar de mänskliga misstagen, som ger en missvisande bild av att alla producenter är fulländande kompositörer. Efter att ha jobbat med klassiska projekt har jag lärt mig att tänka om och gå tillbaka till själva grunden av komponerandet. Jag har förstått att det handlar inte så mycket om hur musiken är producerad utan vad musiken faktiskt producerar.

Varför tror du att dansmusiken har ett större behov att konceptualisera allting?

– Jag tror att det är viktigt eftersom om man - precis som med många andra kommunikationsformer - pratar utan att egentligen inte ha något att säga så kommer lyssnaren att tappa intresset och istället välja att ignorera det. Tänk bara om genrer som rock, blues, jazz, klassisk musik, r’n’b eller rap försökte existera utan ett egentligt budskap. Det är ingen skillnad med techno. Som lyssnare skulle det vara svårt att följa en artist som inte riktigt visar vilka de är i sin musik, eller vad de tror på. Produktionsskills kan bara ta dig så långt, och det är sällan det räcker för en livslång karriär.

Många människor uttrycker dagligen sin oro över var världen är på väg. Ändå är en vanlig åsikt 2013 att den bästa musiken ska röra upp känslor men ”trevliga” känslor. Hur känner du inför det?

– Så länge jag kan minnas har det varit så. Människor är alltid och aldrig nöjda. Det är det som är det suggestiva med det hela och producentyrket är inget att rekommendera för de svaga. Vad som kan kännas stagnerat och tråkigt idag, kan på något mystiskt sätt låta helt perfekt i morgon. Tyvärr, musik är en av de konstformer som oftast bestäms av varje person, en låt om gången. Mitt syn på musik är i det långa perspektivet, inte det korta. Jag är mer intresserad av att göra saker som har en chans att stå sig längre och som inte är tidsbestämda till en viss era. Det är det som styr mig en viss riktning när jag väljer koncept, ljud, toner och bilder.

Tror du klubbmusik är som mest kraftfull när den låter nästan dödlig?

– Jag är inte säker men jag vet att vissa toner, nyanser och känslan av att lägga nästa ohörbara ljud, kan ge vissa resultat.

Måste musik alltid fånga tidsandan?

– Ja, det tycker jag och jag tror att det blir så naturligt. Jag har alltid vetat att det har alltid funnits ett enormt utrymme att utforska inom musiken. Kanske mer än vad producenter kan förstå och hantera. Om vi kollar på de stora, men korta innovativa perioderna i rock- och jazzhistorien, så vore det lätt att se att de avantgarde-producenterna bara skrapade på ytan av vad som var möjligt. Nu när vi har hjälp av datorer och program så är möjligheter oändliga. Men bara om man känner behovet att nå längre.

Tycker du att musikindustrin främjar den idén idag?

– Inte så mycket som den brukade göra. Jag tycker att det ger väldigt lite belöning att utforska musik idag. Till skillnad från vad många tror, så är folk inte så intresserade av ”meningen” med musik. Inte ännu i alla fall. Hur musiken låter, vem som gjorde den och vad den gör med lyssnaren verkar vara grunden i huruvida den fungerar och blir uppskattad. Nuförtiden är musikindustrin intresserad av en bred succé och inte så mycket mer.

Hur kommer det sig att du gillar att spela sittandes?

– Därför att det är snarlikt hur jag brukade göra musik för många år sedan. Känslan av att stå över utrustningen, ståendes för att kunna gå i väg, ger en helt annan effekt. Jag gillar att teknologin är nedgraderad till en nivå som inte skymmer sikten av en person eller en film som ska visas. De flesta dj:s skulle inte spela sittandes på scengolvet därför att de inte skulle vilja sätta sig i en obekväm situation bara för att få ett annat perspektiv. Som jag sa innan, väldigt få testar nya sätt att göra saker på. I min generation fanns det ingen dj som spelade inför en publik på det sättet. Därför har många av oss den trångsynta idén om att det ska vara på ett visst sätt. Ståendes, avskild av ett bord med bara lite utrustning eller en smal laptop. Det måste finnas andra sätt vi kan göra det på. Sätt som möjliggör andra saker att synas, som ändrar fokuset.

Vad är din största bedrift?

– Jag vet inte, jag mäter det inte riktigt så. Jag fokuserar alltid på vad jag ska göra i morgon.

Har du mer att lära, rent tekniskt?

– Absolut, jag letar alltid efter nya sätt att göra saker på. Mitt huvudfokus är oftast att hitta metoder som kan hjälpa mig förändra musikens påverkan.

Finns det någonting eller någon som du tycker är verkligt spännande just nu?

– Ja, den japanska astronauten Mamoru Mohri, Japans förste astronaut att ge sig ut i rymden med Endeavour 1992. Han och jag har haft många och långa konversationer om rymden och techno, och de saker de två olika industrierna har gemensamt. Det parallella sökandet efter sanning, både fysiskt och psykiskt. Vi bestämde oss för att jobba ihop på ett projekt där jag producerar ett album baserat på hans minnen från rymdresorna 1992 och 2000. Albumet heter Where Light Ends. Titeln kommer ifrån ett av hans svar på en enkel fråga jag ställde till honom om hur rymden egentligen ser ut. Sedan har jag tackat ja till en förfrågan om att skapa ett ljudlandskap till en utställning på Maraikan Science Museum i Tokyo, en institution som Mohri-san administrerar.

Idag, fredag den 8 mars, spelar Jeff Mills ett 6-timmars set från i Stora Salongen. Nere i klubben spelar Skudge (Label Night) och den engelska producenten Boddika.