Maria Andersson åker på höstturné
Maria Andersson Lundell har sedan Sahara Hotnights beslutade sig för att lägga bandet på is ägnat mycket tid åt att reflektera över sin egen förmåga och vad framtiden har att erbjuda.
Publicerad
När bandet Maria spelat i sedan femtonårsåldern tog en, enligt henne själv odramatisk, paus 2011 var det som att ge sig själv en efterlängtad och välbehövlig present.
– Vi bestämde egentligen bara att inte boka in fler spelningar. Det var rätt skönt att vara fri i tanken och kunna klura på vad man vill göra härnäst. Om det skulle bli musik eller något radikalt annorlunda. Viktigast var nog att man gav sig själv betänketid, säger Maria som nu ger ut musik som soloartist under namnet Maria Andersson och är aktuell med en höstturné.
Var det nära att du valde en annan väg än musiken?
– Nä, inte direkt. Alla gånger man tvivlat eller tröttnat på musik kommer man ofta tillbaka till det, bara man får in en ny vinkel. Den här gången skulle jag göra det i en ny form, själv, i samarbete med andra. När vi tidigare haft kriser med bandet har man kanske letat fram en ny producent som kan ge en ny infallsvinkel. Det är faktiskt det svåraste—att gång på gång gjuta nytt liv i musiken.
Du är ju inte direkt helt ny i musik- och låtskrivarvärlden. Har skrivprocessen sett annorlunda ut nu när du skriver under eget namn?
–Egentligen har den inte det, på det sättet att jag fortfarande, nu som tidigare, har suttit och skrivit väldigt basic hemma med gitarr och piano och byggt upp det därifrån. Frön till låtar tillkommer på samma sätt, men man klär de i olika kostymer. Det har varit sig likt minus att jag inte ringt någon annan och nosat lika mycket. Man får lägga band på sig att få snabb respons eftersom man är själv.
Just den omedelbara feedbacken från bandmedlemmarna känns som något man snabbt kan sakna vid en eventuell solokarriär.
– Ja, det kan lätt bli ett missbruk, att man måste få andras bekräftelse för att ta sig ur nojor om sig själv och det man skapat.
Som sångare och låtskrivare i Sahara Hotnights har Maria Andersson alltid känt sig fri rent musikaliskt, bortsett från ballader som hade en lägre tolerans hos de andra medlemmarna i bandet. Maria menar att alla naturligtvis vill vara sysselsatta när man spelar, och med det limmar inte nödvändigtvis ballader. Men den plågsamt förenklade bilden av Sahara Hotnights som ett snabbt rockband är något Maria inte riktigt kan känna igen sig i.
– På ett yttre plan kan man associera oss med det, men jag tycker vi rört oss ganska fritt och förändrats väldigt mycket med tiden.
Vad kan du göra som Maria Andersson som du inte kunde med Sahara Hotnights?
– Jag har aldrig varit direkt musikaliskt hämmad. Det handlar väl mycket om hur man spelar tillsammans, när vi spelar med Sahara låter det på ett visst sätt. Mycket på grund av individualiteten, alla har ett uttryck. Om jag har med mjukare trummor på min soloskiva låter de annorlunda än när Josephine gör sin grej. Det går inte att rubba på.
Maria har tidigare pratat om tonårstvivel och att det sköts fram för henne på grund av bandets tidiga framgångar. Jag undrar om hon någonsin har tvivlat på sig själv som soloartist.
– Det har varit ganska utstakat när vi spelat i bandet, vi har släppt skivor kontinuerligt och turnerat massor. Det har inte funnits tid att tänka att det kanske inte fungerar. Det har varit tacksamt i att allt varit självklart och fungerat. Att framtiden är vag är ju typiskt för tonårstvivel, men det var tydligt för oss. När man kommer ur det börjar man fundera på vad man egentligen kan.
Soundet på Succession tycker jag påminner lite om att flyga med sin luftiga och fluffiga aura.
–Luft och fluff är en bra beskrivning. Ljudbilden som är lätt med lite gå-på-moln-känsla. På det sätt att jag ville det skulle vara tydligt, mjukt och att sången skulle komma fram på ett bra sätt, utan att behöva rivalisera med de andra instrumenten.
Jag har uppfattat det som att Birches handlar om att längta hem. Längtar du tillbaka till Robertsfors?
– Den handlar väl om vad nostalgi egentligen är; man kan inte fånga det förgångna men på lagom avstånd känns det tryggt att romantisera saker som ens uppväxt och hemmiljö. Att det är en laddad plats. Ofta så tror jag att man längtar till något som inte riktigt existerar längre, en ganska spännande grej att man har ett starkt behov av att lånta och identifiera sig med en plats som egentligen bara finns i ens huvud.
Här ser du Maria Andersson i höst
23 sep – Karlstad, Nöjesfabriken
21 okt – Örebro, East West
22 okt – Uppsala, Katalin
26 okt – Göteborg, Folk
27 okt – Lund, Mejeriet
4 nov – Linköping, The Crypt
5 nov – Stockholm, Debaser Strand
Fler datum tillkommer. Se även videon till Birches här.