Det handlar om klass

Efter en sedvanligt deprimerande runda bland stans kommersiella gallerier brukar jag släpa mig upp till Götaplatsen. Femte våningen på Konstmuseumet är berusande. Här vinglar jag fram bland Chagall, Monet och Cézannes tills ögonen tåras av fulländad fransk impressionism. Vidare in i samlingarna, en känslostorm av vemodigt bleka nordiska betraktelser. Det tar emot, men när ingen lyssnar mumlar jag ett kvävt ”tack” till grosshandlare Dahlgren, paret Fürstenberg och skeppsredare Lundqvist.

break Okej, de var stormrika borgare under 1800-talets slut som samlade på konst av samma anledning som jag på lågstadiet hoardade hockeybilder. Alltså för att vara fräck bland kompisarna. Kanske inte strålande, men hellre det än dagens aggressivt tråkiga situation. För någonstans i 1900-talets makrillsmättade rökdimmor av Göteborgsanda och Volvobilar verkar alla former av ett ens förljuget konstintresse ha lämnat staden hos de få som på egen hand kan påverka konstens riktning. De med så mycket pengar att en sjua i Vasastan och sommarstuga i Nice inte längre riktigt ger den där sköna känslan av konsumtion.

Inte för att jag ligger sömnlös vid tanken på de bättre bemedlades inredningsvanor. Det är bara det att det sabbar för oss vanliga dödliga när vi ger oss ut i duggregnet på jakt efter gratis konstkickar. Istället tvingas vi stirra rakt in vardagsrummet hos en borgerlig kultursyn vars främste företrädare Reinfeldt helt oironiskt ger bort en 40-tums tv till kronprinsessan och utan skam i kroppen hissar Läckberg och Da Buzz.

Det är kargt, trist och prispressat. Som inredningsaffärernas ”handmålade tavlor” men med en ledsam ilande vind av förslösad talang.

Det vore förstås trevligast om konst helt frånkopplades vinstintressen, men vem försöker jag lura. Det bästa vi kan hoppas på är en omvänd kulturrevolution. Mitt förslag: nästa gång ni förskräckt stapplar ut ur ett galleri som försökt motivera sin utställning med att ”Ozzy Ozbourne köpt en sådan här tavla”, hytta med näven ut mot Askim och ropa: ”Borgarbrackor, skaffa er lite klass!”.

1 Galleri 54 – plan D, Düsseldorf Kastellgatan 7, den 24 februari-18 mars. Öppet: tis–tors 13–18, fre-sön 12–16

Sex konstnärer från konstnärsdrivna Galleri 54 var under hösten i Düsseldorf och ställde ut under samlingsnamnet ”tö”. Nu kommer tre unga tyskar med lustiga namn: Christian Psyk, Heike Ludewig och Simone Schruff till Göteborg och sluter cirkeln. Räkna med depressivt germanskt mörker och lite el.

2 Göteborgs Konstmuseum – Surrounding Bacon & Warhol Götaplatsen, den 17 mars–12 augusti. Öppet: tis och tors 11–18, ons 11–21, fre–sön 11–17 Vårens retrospektiva publikmagnet på Konstmuseumet verkar inte så dum. Trevligt folkbildande och förstående satsning att använda Warhol och Bacon som lockbete… jag menar gångbroar ut till konstnärer i gränslandet mellan expressionism och popkonst. Gå dit och bocka av kändisdukarna du inte sett och se nått nytt på vägen ut.

3 Galleri Box – Anna Sissela Gustavsson: Showroom Kastellgatan 10, den 18 februari–18 mars. Öppettider: tis–tors 13–17, lör–sön 12–16

Anna Sissela Gustavssons konstnärskap hittills är som en förvriden, ond barndom. Avgjutningar av sig själv som käpphäst. Sparkdräkter i ärgad brons. Livsfarliga bondage-inspirerade vaggor. Mycket talar för att denna, hens första separatutställning, kommer att bli ett fullfjädrat, vackert trauma.

4 Galleri Thomassen – Helmtrud Nyström Götabergsgatan 26, den 15 mars–10 april. Öppetider: tis–tors 12–18, fre–sön 12–16 Helmtrud Nyström, den stora grafikern, har på ålderns höst vandrat över till olja och förnyat sitt uttryck. Sjuttioåringen målar som en trettioåring, brukar de skoja till det. Tematiken är dock densamma – en evig barndom i natur och äng. Alltid med en ömsom drömsk, ömsom längtande, ömsom vemodig atmosfär över sig.

5 Röda Sten – Plattform #2 Om rymd och maktrelationer Röda Sten, den 11 februari–18 mars. Öppetider: tis–sön 12–17, ons 12–19. Entré: 40 kr (20 kr för studenter) Detta vet vi efter att ha filtrerat bort Röda Stens konstansökningsspråk från utställningsbeskrivningen: Berlinbaserade Gustav Hellberg har gjort en fet labyrint. På tredje och fjärde våningen visas en film, en installation och en intervention (?). En del verkar handla om det civila samhället i Moldavien. Förhoppningsvis förstår man om man går dit.