Fram för den frodiga kvinnan

Kvällarna med Kerstin. Foto: Carl Bengtsson

Författaren Kerstin Thorvall älskade att dansa. Hon förespråkade hämningslöshet, och var gränslös i sina populära böcker om sexuell frigörelse.

När Stockholms stadsteater i vintras satte upp hyllningsföreställningen Kvällarna med Kerstin skulle Thorvall därför delvis porträtteras spritt språngande naken. För att göra hennes fysiska återuppståndelse så trovärdig som möjligt ikläddes huvudrollsinnehavaren Ann Petrén en fat suit.

Klassförakt, dundrade Expressen-kritikern Anna Håkansson i mitten av november. Tjockiskostymen blir allt vanligare på svenska teaterscener, menade hon, samtidigt som skådespelarna är fortsatt smala. Extrakroppen förstärker smalhetsnormen, istället för att krossa den.

Hon har en god poäng. En på- och avtagbar kroppshydda är en komplicerad rekvisita. Däremot vet jag inte hur rättvist, om än välmenade, det egentligen är att ställa olika sorters kvinnokroppar mot varandra. Ann Petréns val att vara ”naken påklädd” på scen kan inte klandras. Tvärtom är det tyvärr fullkomligt logiskt. För bortom den mallade idén om hur en teaterkropp bör se ut, finns ännu en begränsande norm: att vara en åldrande kvinna.

Att bli gammal, rynkig och kanske plufsig som man, ger karaktär. Att bli det som kvinna – då har du tappat greppet om dig själv. Det gäller samhället i stort, och det gäller även på teaterscenerna.

I september 2014 disputerade Danka Miscevic med Bortom scenen, om frilansande skådespelares villkor (Göteborgs Universitet). En grupp stack särskilt ut bland de som oroade sig för framtiden, ja, äldre kvinnor. Det upplevs som svårare att få erkännande för sitt arbete och det finns färre roller för den gruppen, är Miscevics slutsats.

På radion hör jag skådespelaren Magdalena In de Betou berätta att hon slutade få roller när hon fyllde 45. Vid den åldern är kvinnorna för gamla för scenen, ”till och med för att spela lik”, menar hon. Och: ”Jag är i en ålder då man helst inte ska synas”, bekräftade Ann Petrén i Aftonbladet. En intervju som gjordes för tio år sedan. Varken smalhets- eller åldersnormerna har förändrats sedan dess.

Bäst just nu

1. Märk linjen

Göteborgs Konsthall, till den 11 januari

Grupputställning som undersöker hur vi med linjers hjälp tydliggör maktför-hållanden. Blev ännu mer brännande när konsthallen nyligen lade till Trinidad Carrillos fotografier av de asylsökande palestinierna vid Järntorget.

2. Mistress of Modern – Estrid Ericson

Röhsska museet, den 27 januari–1 mars

Minnesutställning av stilikonen Estrid Ericson, som 1924 grundade designföretaget Svenskt Tenn, ni vet med Josef Frank-tapeterna och elefanttygerna. Köp med en plansch i museishoppen och sälj dyrt på Tradera om några år.

3. 13FESTIVAL

Performancedagar på Konstepidemin, den 4–5 januari

De tråkigaste dagarna på hela året livas bäst upp med performance! Styr kosan mot Galleriet, Pannrummet och Bergrummet Konstepidemin, runt hundra både etablerade och blivande konstnärer framför sina verk.

4. Det gamla Göteborg

Facebook-grupp

För den Göteborgsnostalgiske är detta det bästa internet har att erbjuda. Några av gruppens 13 000 medlemmar bidrar med fotografier och berättelser från förr. Feelgood i kommentarsfälten när Gunnel och Christer utbyter erfarenheter om till exempel snökaoset -95 eller hur mycket bättre Linnéplatsen var planerad för 50 år sedan.

5. Världskulturmuseet – Maadtoe

Till och med den 15 februari

De vann, de lovade, de förlorade. Regeringens triumfreform med gratis inträde på museer blev ju i slutändan inte av. Men utställningen Maadtoe, om samisk historia, rasbiologi och svensk samepolitik, lär ändå vara värt den nätta summan 40 kronor. För ett årskort.