Maktlös- hetens uttryck

Sirenscrossing – rivercities.flux. Foto: Anna Carin Isaksson

Det där att konsten skulle vara fri. Är det inte dags att släppa det nu? Jag är den första att erkänna att jag har köpt myten om den ensamma konstnären mot världen. Det är en så befriande tanke, att det i små rum sitter intensiva personer med eldig blick, rufsigt hår och skapar i bara underkläderna, endast drivna av ångest, tobak och Campos De Luz. ”Det skulle kunna vara jag om det inte vore för min borgerliga uppfostran” kan jag drömskt tänka och sedan fortsätta med mitt förutsägbara liv.

Trots det är de flesta konstnärer underkastade kommunala konstprogram, företagsbeställningar, stipendiestadgar eller konstmarknadens nycker. Om inte får de jobba på posten och ha noll tid till det de vill. Det är världens onyhet, ändå sitter vi och gosar med vår liberaldemokratiska tanke om konstnären utanför samhället som om vore det en väldigt söt hundvalp. Men vilka är det vi gullar med?

De enda nyexade konststudenterna som har råd att skapa, utan annat inflytande än det egna egot, är ju de som har pappas pengar. Eller är vadderade med en vetskap om att de kan leka bohem och landa tryggt i en vårdande och oändligt förstående medelklassfamilj om ingen vill köpa hens självstudie i blandmedier efter ett inspirerande år i Istanbul.

Om bra konst ska kunna vara något annat än en rundgång i den övre medelklassens frihetsideal är det bättre att vi skiter i vem beställaren är. Att som konstnär vara i en underordnad maktposition är ett faktum sedan vi kravlade ur grottorna och började dela in samhället i rika och fattiga. Länge var det kyrkan och adelsmän som satt på pengarna. Senare rika affärsmän. Innan Picasso blev stor nog att försörja sig på att kludda på servetter höll välvilligt stenrika Gertrude Stein honom under armarna.

Vad spelar det för roll vem som har sagt åt konstnären att göra något, direkt eller indirekt? Huvudsaken är och kommer alltid att vara att det är bra. Det, det skiner igenom den mest lumpna reklamkampanj och den mest förtryckande nordkoreanska propagandan. Bra konst bara är.

1 Hades & Semio

Urban Artroom. Friggagatan 21. Pågår under september. Öppet: tis–fre 13–18, lör–sön 13–16.

Med den grekiska dödsguden som täckmantel gör göteborgaren Hades nihilistiska akvareller, könsliga teckningar och digitala fotomontage med ockulta undertoner. Ofta obehagligt, ibland riktigt bra.

2 Nya tider nya verk

Konstepidemin. Konstepidemins Väg 6. Den 1–23 september. Öppet: tis–tors 12–17, fre–sön 12–16.

Konstepidemin har fått Liljevalchskomplex och bjuder in 60 konstnärer med ateljéer på Epidemin och 60 gästkonst-närer att ställa ut ett verk var i galleriet. Plockgodiscurering som kan bli hur bra som helst. Jag är mest orolig över hur de ska få plats med allt.

3 Sirenscrossing – rivercities.flux

Galleri 3:e våningen. Sockerbruket 9. Den 4–16 september. Föreställningen börjar klockan 19.00. 160 kr.

Du och 29 andra vallas runt genom stadsmiljöer och deltar i ett performance som ställer ditt förhållande till det trögflytande gytter vi kallar Älven på sin spets.

4 Hanna Müller

Fresh Fish. Stampgatan 8. Den 13 september–13 november. Oftast öppet.

Fresh Fish, stans egna fashionistas, har omfamnat modeillustratören och Göteborgsbaserade Müller med hull och hår. På denna hennes första soloutställning kan du själv avgöra om teckningarna går mer än skin deep.

5 Sasha Hüber – Trans-atlantic Interventions

Hasselblad Center. Götaplatsen. Den 5 september–14 oktober. Tisdag, torsdag 11–18, onsdag 11–21, fredag–söndag 11–17. 40 kr.

En superkonceptuell utställning, lika teoretiskt underbyggd som en masteruppsats i sociologi. Hüber sticks it back to the man med postkoloniala interventioner. Tips om du vill verka insiktsfull: sucka och säg “amen hallå, hon är ju själv från Europa, vem är hon att föra andras talan?”.