Nathalie Djurberg

Stympningar och våldtäkter är väl inget man skulle vilja visa för barn, men iscensätter man det i en animerad dockfilm riskerar man kanske ändå att filmen hamnar i barnhyllan på Åhléns dvd-avdelning, bredvid Akira. Nathalie Djurberg var rekordung när hon kom in på konsthögskolan i Malmö som nittonåring och är en av de yngsta som tilldelats en separat utställning på Moderna Museet. Hon bygger upp scenografier i sin atelje i Berlin och filmar ledade dockor ruta för ruta i gammal välkänd och tidsödande barnprogramsestetik från sjuttiotalet. Men det finns också referenser till stumfilm och slapstick i de tvära kasten som kanske gör sitt till för det som ser ut som lite bedrägligt aningslös lekfullhet i filmerna. Hur aningslös man nu kan vara när man ger sig in på att göra historier som skildrar tvång, hierarkier och rasism. Ofta presenteras maktförhållandena mellan ett par eller flera stereotyper som på olika sätt ställs mot varandra. Det kan handla om män och kvinnor i varierande förhållanden av dominans, dockor och miljöer som representerar hög och låg klass, det vilda och det civiliserade. Allt kastat i en leksakshög av sexualiserat våld.

Nathalie Djurberg är 2006 års Beckersstipendiat och kan ses på Färgfabriken fram till 21 januari.