Så mycket medelklass
Sluta vara lycklig nån gång!
Jag tycker om det senaste årets mest hypade tv-serie, Girls, Lena Dunhams neurotiska berättelse om fyra tjejers liv i Brooklyn. Men är det inte väldigt medelklass? Huvudpersonen Hanna blir av med sitt ekonomiska stöd från sina föräldrar (men vi får senare veta att om det verkligen kniper kommer de till undsättning), medan hon försöker realisera sina författardrömmar. Jag tror att hon egentligen är lycklig och det är problemet.
Vad är det som gör att medelklassen är så besatt av sig själv och sina tillkortakommanden, när de i grund och botten är just lyckliga? Hur många medelklasskonstnärer finns det inte som, i brist på stora känslomässiga erfarenheter, istället tänker till och nördar in på färgens beskaffenhet, pennformens påverkan på pappret (och uttrycket) eller vad ordet färg betyder… Vem blir glad av detta?
2010 gjorde Roxy Farhat en rapmusikal till Konstfacks elevutställning, Middle Class Paradise – efter Coolios nittiotalshit Gangsta’s Paradise. Vet då att rap, r’n’b och soul liksom inte är konstens soundtrack. Snarare electronica. Den här avfärdades av kritiken som poänglös, när den egentligen sätter fingret på en öm punkt. Att den svenska konstvärlden befolkas av välmående medelklass, som ser likadan ut, tänker likadant och uttrycker sig likadant.
Det är klart att man ska tänka till och fnula, men när det inte vilar på en känslomässig botten blir det hela liksom bara som en av de där färdigköpta marängerna, torr och smaklös.
Egentligen tror jag inte att det är klass som är avgörande. Man får inte glömma att de största revolutionärerna alltid kommer från medelklassen. Men jag skulle önska att nästa konst-Che Guevara snart dök upp. Någon som inte var rädd för vad andra tycker, någon som även tar sitt känsloliv på allvar, utan att tappa huvudet.
Jag är säker på att Hanna kommer att hitta sig själv och bli en duktig författare. Och jag tror att hennes sökande efter sig själv är vägen till den egna olyckan. Utan den är hon rökt. Under tiden längtar jag efter fler som gör samma sak och inte är rädda för sin olycka och sina misslyckanden.
Man kanske inte kan sluta vara medelklass, men man kan sluta vara lycklig. Det är bara korkat.
1. Mika Rottenberg
Magasin 3, till och med den 3 juni
Det är svårt att inte småle när man tittar på Mika Rottenbergs konst. Det är som om vardagen tryckts in i Lustiga huset och en enkel sak som att knåda deg blir till en bananas balett. Det är knasigt och förtjusande. I centrum står kvinnan och hennes arbete, kropp och tankar. Det här är det absurda pillret jag önskar att man massproducerade. Jag skulle knapra det så mycket!
2. Hilma af Klint
Moderna Museet, till och med den 26 maj
Ett kort tag tänkte jag att jag skulle göra en intervju genom ett medium med Hilma af Klint. En konstseans. Det skulle vara helt passande eftersom hennes bilder blev till på just det viset. Världens första abstrakta bilder är Ron L Hubbards illustrationer möter det antika Egypten. Det är andevärlden på plats hos oss. Klart det är abstrakt.
3. Henri Cartier-Bresson
Fotografiska, till och med den 26 maj
En sak är säker: den här sortens bilder kommer aldrig mer att göras. Orsaken är mycket enkel. Ingen vill bli plåtad av en främling på stan. Det sparar jag till mitt Insta-konto. Gatufotograferingen har blivit folksport och de bästa bilderna står inte längre dagspressen för, utan alla andra.
4. Young In Hong
Cecilia Hillström Gallery, Hälsingegatan 43, till och med den 17 mars
Ett tag nu, har större institutioner varit intresserade av att visa graffiti (jag tror att det har med stadens dumma nolltolerans att göra), men det finns ju problem med det. Graffiti ska liksom inte vara inomhus på en fin konsthall. Klokt nog heter därför denna utställning This is Not Graffiti.
5. Domeij Gallery
Luntmakargatan 52
Säg hej till ett nyöppnat galleri på klassisk konstmark.