Yeezus, baby
Varje år i juni samlas de überrika på konstmässan Art Basel i Schweiz. Oh, what a feeling, fuck it, i want a billion Jeff Koons balloons. Eftersom konst kan vara den yttersta lyxen, en visuell couture för ett fåtal, där det bara kan finnas en ägare.
I år var Kanye West där. Han sa att han var i stan för att kolla på konsten och äta middag med världens största videokonstsamlare (vilket han också gjorde). Efter kryptiska mejl och meddelanden på Instagram förstod man att det senare på kvällen var dags för en improviserad förhandslyssnings-fest av Yeezus. Effekten var One Direction-trängsel möter Chanel möter ett ego-större-än-Texas. Jesus!
En månad senare var det dags för Jay Z att inta konstvärlden. På Pace Gallery i New York framförde han Picasso Baby från senaste plattan. Det som slår mig när jag ser klippet på YouTube är framförallt hur den annars så stela konstpubliken visslar och tjuter och groovar till musiken. Det är som att se sina föräldrar svänga loss till något som jag på förhand vet att de inte har känsla för. Något de gör för att få känna sig moderna. Det finns inte en tillräckligt stor skämskudde.
Jag älskar att hiphop och r’n’b tar sig in i konstvärlden. Okej att det är ett pr-jippo både för artisten och mässan eller galleriet. Jag tror ändå att det är bra. Och ja, det gör artisten till konst (i YouTube-klippet står Jay Z till och med på en konstsockel) och platsen blir en konsertsal. Jag tror ändå att det är bra.
Kanye berättade i Basel att han från början tänkte bli konstnär. Han sökte och blev antagen till tre prestigefulla amerikanska konstskolor, började på en men insåg att han aldrig skulle bli en ”stor konstnär”. Slutade och började med musiken. Det var nog ett klokt val. Konstigt nog brukar hiphop inte kopplas ihop med konst trots att samplingarna är det som inom konsten kallas för appropriation.
I Picasso Baby säger Jay-Z att han vill bo på Museum of Modern Art i New York. Jag önskar att han kan tänka sig att parkera sina Bugattis på Moderna Museet också. Det skulle behövas. ■
1 PLAY!
Göteborgs Internationella Konstbiennal, den 7 september–17 november
Sveriges kanske viktigaste konsthändelse äger rum i Göteborg vartannat år, utspritt på institutioner och platser över hela stan. Den här gången är temat lek (!). Fortfarande det bästa sättet att få fart på fantasin. Fortfarande bästa sättet att få syna politiken. Lek mer!
2 MERIÇ ALGÜN RINGBORG
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8 i Stockholm, till och med den 29 september
Efter sina framgångar i New York gör nu Meriç Algün Ringborg sin första utställning hos Nordenhake. Med ett språkintresse i klass med Fredrik Lindström tar hon det ett steg längre och skriver en hel berättelse. Hoppas det finns ett Augustpris för detta.
3 MALICK SIDIBÉ
Marabouparken i Stockholm, till och med den 1 december
Det finns partybilder och så finns det PARTYBILDER. Sidibé tillhör det senare. Och man kan lätt säga att festerna aldrig var friare, kläderna aldrig snyggare och människorna aldrig coolare än i Mali på sextiotalet. Snälla, förgyll mitt Instaflöde nu.
4 CHRISTINE ÖDLUND
Galleri Riis, Rödbodtorget 2 i Stockholm, till och med den 29 september
Det finns de som går mitt ibland oss och hör röster, ser bilder för sitt inre och känner hur något osynligt plötsligt fattar deras hand. Christine Ödlund är inte en av dem. Hon är istället deras terapeut som noggrant utför de inre bilderna och ljuden så att vi också får se och höra. Från koko till konst.
5 SASCHA BRAUNIG, RAUL DE NIEVES, FRANCINE SPIEGEL
Loyal, Saltimporten, Hullkajen i Malmö, den 7 september–11 oktober
Hösten börjar med färgglad konsumtionskritik på Loyal. Som att gå in en godis-affär med Kim Kardashian, köpa en påse guff, sätta i sig rubbet och sedan läsa innehållsförteckningen, samt bli dumpad av Kiki. Ge mig en påse till.
Texten har tidigare publicerats i Nöjesguiden #7 2013
Anders Karnell
