Krönika: Lämna Miley ifred!
Jag är så satans trött på Miley Cyrus. Det är inte musiken som får det att vända sig, jag ylar fortfarande med i Wrecking Ball så fort tillfälle ges. Personen Miley Cyrus kan det omöjligt vara heller, vi har ju aldrig träffats. Så vad är det då som får mig att se rött?
Under den senaste månaden har jag fått läsa, se eller höra något om Miley Cyrus varje dag och det var efter att hon uppträtt på MTV Video Music Awards som situationen började bli ohållbar. Den forna Disneystjärnan hade twerkat, alltså skakat rumpa besinningslöst, under ett framträdande med Robin Thicke. Kommentarerna och artiklarna haglade från alla fronter. Återkommande kritik var att Cyrus reducerat sig själv till sexobjekt, att Cyrus är rasist som borde ge fan i afroamerikansk kultur samt att Cyrus skulle vara skadlig för ungdomen.
Men det var först med det öppna brev som Sinéad O'Connor adresserade till Miley som allt tog hus i helvete ordentligt. O'Connor skrev, i all välvilja förmodar jag, om den sexistiska musikbranschen som skiter i den enskilda artisten och bara vill exploatera denne för bolagets egen vinning. För att varna Miley Cyrus, vid det här laget en mycket erfaren artist, använder O'Connor lite olyckligt begreppet ”prostitution”.
Som något slags svar la sångerskan ut skärmdumpar av de tweets O’Connor, som är bipolär, skrev under en mycket dålig period. Det är verkligen inte vackert att dra upp någons psykiska ohälsa. Men i ärlighetens namn, vore jag 20 år och hade blivit kallad för hora inför hela världen hade jag antagligen gjort detsamma. Som ett mått på hur stor plats händelsen fått i media togs den till och med upp i SVT:s tunga nyhetsprogram Aktuellt. Moralister från alla läger rasar och andra vill sola sig i hennes glans, som dammiga singer-songwritern Sufjan Stevens som skrev ett raljerande ”öppet brev” om hennes bristande grammatik eller porrfilmsföretaget som vill profitera på hennes provokativa stil.
Det har helt enkelt blivit okej för alla att ha åsikter om Miley Cyrus och det är här min sko skaver. Musikbranschen ÄR sexistisk och det är svårt att som kvinnlig musiker få framställa sig på det sätt man vill, Lady GaGa är bara en av många som vittnat om det. Men är det okej att projicera all sin skit på en artist som vill utforska sitt uttryck? För majoriteten av alla de artiklar och inslag som producerats senaste månaden handlar väldigt lite om Miley Cyrus, men säger desto mer om avsändaren. För en tid sedan kom den gravt objektifierande videon till Robin Thickes låt Blurred Lines, avklädda tjejer poserar bland annat som bord, i en rätt vidrig låt om kvinnor som behöver uppfostras. Men jag hör ingen manlig artist höja rösten för att ta tag i Thickes destruktiva bild av manlighet, inga påtvingade anspråk om att ”vara en förebild”. Tidigare i år såg jag Bruce Springsteen uppträda på Friends Arena i Stockholm. Om han twerkade? Ja. Om det skrevs ett enda ord om det? Nej.
När nästa flod av skit haglar över den forna Disneystjärnan lovar jag att i konsekvensens namn kleta på min bästa eyliner och vråla: LEAVE MILEY ALONE!
Sara-Märta Höglund är musikskribent på Nöjesguiden.