Olga Crafoord Lundell: "Vad händer när killarna dansar bättre än tjejerna?"

I vimlet på ett dansgolv står jag tafatt och tittar på hur de mycket heterosexuella männen rör vid varandras kroppar. De lyfter upp varandra i flygande danspositioner, rör sig obehindrat över parketten. 

De är ingenjörer, och militärer. Någon har sålt ett techbolag och blivit ekonomiskt oberoende. De är över 30 år. De har dessutom sprungit, cyklat och simmat ett fucking triathlon på förmiddagen.

De borde vara trötta. Ändå är de överlägset bättre än jag på att dansa. I början tänkte jag att de var gay. Jag levde mig in i en slags Call me by your name-tillvaro, och tänkte ”Gud vilken tur att jag har gått Södra Latin och kan förklara för dessa unga Lundsberg-män att det är HELT okej att komma ut”. 

En bit bort står en av deras flickvänner. Hon är lika uppgiven som jag när hon ber mig om en cigarett.
– Jag känner mig så osedd. De vill bara dansa med varandra…

Mina axlar sjunker ner i marken. Jag berättar om när jag jobbade i hemtjänsten och en gammal dam hela tiden sexualiserade de unga männen som hjälpte henne. ”Nu känner jag mig som henne”, utbrister jag.

Det handlar inte bara om dans. Killarna har också blivit besatta av jakten på den perfekta carbonaran. De köper koreansk tolvstegshudvård, väljer rätt vin och vet exakt hur citronzesten ska falla över salladen. Det som förut kallades kvinnlighet har blivit ett gemensamt projekt. 

Latronicos kritikerrosade roman Perfektion. beskriver det väl. Ett par, två digitala nomader i trettioårsåldern, försöker hitta livets mening genom att tillaga den perfekta pilgrimsmusslan. Att knåda en perfekt surdeg, eller behärska en eyeliner har varit kvinnornas vapen i en patriarkal värld. Idag spelar det mindre roll om du är man eller kvinna, vi står lika handfallna inför den ovissa framtiden. Vi hankar oss fram, år efter år på andrahandsmarknaden och talar i tungor hos terapeuter, livrädda att tappa kontrollen. 

Ändå tvingas jag manövrera mina skakiga ben framför en kille med perfekt koordination. Det är fruktansvärt. Att dansa riktigt fult inför någon annan är det mest sårbara man kan göra. Det är att knäböja inför en gud man inte vet namnet på. Eller att fråga ett one night stand ”Får jag stanna på frukost?”.

Att ta emot komplimangen "Du dansar som tjejen i Pulp Fiction" från någon som dansar som Michael Jackson kräver att man slutar gömma sig bakom föreställningar om hur män och kvinnor ska vara. Det är nästan lika läskigt som att tro på fred i en värld där hundratusentals bortsprängda barnhuvuden passerar i revy utan att någon reagerar. Eller, som att sopsortera pet-flaskor längs en övergiven strandremsa i Khao Lak. 

Men, i slutet av dagen var det någon som såg Mia Wallace, där jag alltid bara sett tjejen som inte kan dansa.