Redaktörskrönika: Den allsmäktige skribenten

Insikten kom över mig plötsligt och febrigt och bara häromdagen vid ett besök på kaféet Pavement. Många gånger har jag drömt om att gå in och, bara för att vrida om kniven ett extra varv efter mitt bloggkrig mot stället i våras, beställa ”En pausad kaffe, tack”. Idag skulle det hända. Chocken som slog mig när jag möttes av en låst dörr och ett ”STÄNGT TILLS VIDARE” var helt oväntad. Kunde det vara… mitt fel?

Jag skakade av mig känslan. Ett av många exempel på min goda gamla vän vardagshybrisen (”Åh, där tystnade de när jag gick förbi, är det för att de vet vem jag är? Oj, var hon inte lite extra trevlig, är det för att jag är skitkänd nu?”). Gick vidare mot vagnen på Masthuggstorget. Ovanför tornade de kommunalsponsrade street art-bokstäverna ”Låt Stå” i vit majestät. Men vänta, någon hade med grå ilskna streck förstört den tydliga typografin. Sabbad av någon från graffittiscenen, precis som jag förutspått i en konstkrönika i våras. Var jag den nya Nostradamus? Tankarna hopade sig medan jag klev på vagnen.

Bredvid mig på sätet låg en kvarglömd GT. Förstasidan frontade med krigsrubriker: ”Stena Line flyttar ut från centrum”. Det svartnade. Pausat kaffe i konkurs, graffitiscenen lyder min minsta vink. Hade mina yranden om en södra älvstrand nu också fått resultat? På en månad?

Var det så, att det jag förr bara betraktat som en plats för stillsamt tyckande och gnäll med roliga formuleringar hade blivit blytunga sanningar? Verkliga händelser? Som i en dimma materialiserades ett nytt, skräckinjagande Göteborg bakom mina ögonlock. En plats där jag genom Nöjesguidenkrönikor och blogginlägg dikterade villkoren för en hel stad. Jag var en maktgalen mini-Mussolini i ett krig mot allt och alla i jakten på likes, klick och billiga skratt. Ena dagen höftskott mot kommunen, den andra mot små drivna entreprenörer. Alla låg blödande i rännstenen, offer för mina infall.

Kvar i spåren av min framfart där både företagsamhet och offentlig verksamhet lagt ner fanns en rykande stenöken av alternativa, icke-vinstdrivande kultursatsningar, små genuina restauranger och Berlinchica vindsvåningar. Jag ryste. Det var ju inte så jag menat det.

När jag vaknade upp ur dimman hade jag på något vis tagit mig hem och ställt mig i duschen. Med iskallt vatten strilande ned för tinningarna började jag komma till sans. Om jag hade denna orimliga makt genom text, borde inte också de fruktansvärda stockkonservativa texterna ledarskribenterna på GP spottade ur sig också påverka samhället? För att inte tala om de hobbymoraliserande klåparna till skribenter hos GT? Det helt osannolika i att makthavare, byråkrater och medborgare skulle ta ett ord av vad dessa hastigt spottade ur sig en söndagskväll och lägga det i beräkningen till viktiga saker som vägtullar och långsiktiga politiska satsningar fick mig att skratta. Så ser ju inte världen ut!

Jag torkade av mig det kalla vattnet och tittade mig i spegeln. Från andra sidan glaset tittade en av många högljudda skribenter med hybris tillbaka på mig.