Krönika: Intensiv kärlek till smuts

Foto: Andreas Ackerup

New York, Oslo, Detroit, Madiran och Languedoc-Roussillon. En smutsig ursprungskvintett som påverkat mig mer än all sprit tillsammans. Skitig musik, skitiga viner. Jag föll pladask för båda samtidigt.

Det viktigaste man kan göra för att hålla liv i ett nördigt intresse är att hela tiden lära sig mer. I slutfasen av min sommelierutbildning snöade jag in på sekundära och tertiära aromer. Det vill säga doft och smak som uppkommer under vinifikationen och senare under mognadsprocessen. Min fascination för viner vars druvkaraktär överskuggades av annat tjafs var intensiv som en sommarromans. Jag länsade bolaget på franska smutsviner. Jag ropade in mogna italienare och dammiga bordeauxslott på Lauritz-auktioner. Om jag inte missminner mig försökte jag mig också på att göra en dirty doftreferenskarta som täckte in allt från nybajsat gödsel och rå köttfärs till gubbsvett och funky skogshonung. Man kan säga att jag gick in för smutsen. Dragningen till animaliskt rödtjut var total. Det osande, opolerade och skitigt skeva talade till mig. Dyngrak fick ytterligare en innebörd. Under samma period pockade smutsen från ett annat håll – musiken. Strax efter att min älskade house blivit minimal och intetsägande svarade discon med en smutsig revival. Analoga synthljud, otighta loopar och svajiga röster kändes som en frälsning. Lite som om Alain Brumont ridit in på Studio 54 och kastat kodynga på alla koksare. New York, Detroit och Oslo blev orena nydiscostäder att räkna med.

I symbios förändrades även popmusiken. Smutsen och elektroniken förenade dans och pop, precis som skivetiketten DFA redan förutspått. Och jag fick nytt hopp. Nu är det snart tre år sedan mitt liv smutsades ned från två fronter. Jag har gått vidare och inser tjusningen med rena smaker. Precis som alla andra. Men när jag för några dagar sedan plockade fram Cody Chestnuts With Me In Mind, den långsamma smutsmusiken exemplifierad, hade det varit gudomligt gott med en flaska Chateau Montus 1995. Minst lika träffsäkert som en ömsint blandad sazerac ensam i en bar som spelar Sidney Bechet. Men det är en annan kärlekshistoria.

Alf Tumble är dj, producerar musik och dricker mycket gott. Han skriver regelbundet om dryck på www.dricks.taffel.se och inkluderar även musiken när han skriver på egna bloggen www.tracksandbottles.com samt i tidningen Livets Goda.

Alf Tumble