Tarantino

När Tarantino öppnade, 1999, pågick en italiensk boom i stan. Folk var som galna i italienskt. De band kransar av pasta kring sina halsar och sprayade sina armhålor med tryffelolja. Liksom alla trender avtog även denna och intresset ligger numera på en mer balanserad nivå. Intressant är dock att Tarantino tycks vara nästan lika populärt som vid starten, detta trots det perfiera läget på Roslagsgatan. I viss mån kanske det beror på lokalen, som lyckas kombinera charm med stilrenhet, men jag tippar nog ändå att maten är den övervägande dragningskraften. På menyn hittar vi de hummerfyllda parmarulladerna som Soul-Henrik grät glädjetårar över redan 1999. Vår personliga favorit är dock den sagolika bigolin med skaldjur. Många är de kvällar då det enda sättet att bryta det stenhårda grepp dysterheten kopplat kring min nacke varit just att kila förbi Tarantino och köpa med sig två lådor av denna såsiga blandning av havsdjur och bedårande pasta. Enda gången jag använt ordet kläggig som något positivt är för övrigt om Tarantinos oemotståndliga bröd.