Baby boy
Jag har ju aldrig riktigt varit överförtjust i barn. Antingen så har de varit för små för att vara intressanta, eller tillräckligt stora för att vara ouppfostrade. Inte mitt barn förstås, men många andras. Min unge har länge varit en egen liten låtsasvuxen person. Mycket lätthanterlig så länge man ger utrymme för hans egna klädstil, musiksmak och vettlösa övertygelser. Föreställ er: envist grinig 7-årig gubbe.
Jag har känt mig rätt ointresserad av allt vad barnafödande heter. Tyckte mig vara klar. Har redan bidragit, gjort mitt. Nu kunde jag bara få okynnesligga, livet ut! Tänkte jag.
Men så såg jag den här bilden på Signe Siemsens blogg:
Och... jag bara... Något dog, alternativt vaknade till liv, inom mig.
Herregud. Är det sådär det är nuförtiden? Well... Hello.