"Gandhi made the point that there is enough of everything for everybody's need, but not enough for anybody's greed"

Varje gång jag känner mig hungrig och mätt på samma gång känner jag mig som en kapitalist. Sedan inser jag att jag är en kapitalist och då vaggar jag fram mellan självhat och ledsamhet tills jag intellektuellt torkat ut inifrån och känslomässigt bara har min uppgivenhet att klänga fast vid. Sedan somnar och jag vaknar upp igen nästa morgon och påbörjar samma process från början.

Den turen mellan ilska, sorg och trötthet är det jag tar med mig från gårdagskvällen då jag såg Köpmannens kontrakt på Dramaten. Ja, det var ett himla härj. Ja, det var konstigt. Ja, det var övertydlig symbolik. Det var en sammanfattning av allt det man avskyr med vår tid, med alla banker, allt tjafs om valfrihet, alla smarta avansskapande formler, all reklam, allt horeri, alla sk mervärden, all marknad, allt sälj, all profit, all menlös kritik av nyss nämnda radda av obehag och hur det konstant och ständigt i en strid ström ockuperar alla ens sinnen tills man inte har någonting kvar förutom en hetsig känsla av att man måste hänga med. Så varje individ tillgodogör stressigt små, små fraktioner av alla de stora helheter som man som modern människa bör hålla koll på och i det informationsflödet som blir till ett alarmerande tyst tjut som slår lock på all vår uppfattningsförmåga glider vår uppmärksamhet otvivelaktigt över till det som är så basalt/banalt att vi inte ens behöver tänka: Överlevnad. Vad man nu än må läsa i i det ordet. Sex. Cash money. Någon kladdig jävla kokbok från Per Morberg.

Jag fick genom pjäsen en stark avsmak för oss. Jag fick även en stark avsmak för pjäsen. För vi verkar alla under samma normer, satta av en marknad som ingen tycks kontrollera då vi fått för oss att den ska klara av att reglera sig själv. Psykoanalytikern Erich Fromm tog upp just detta fenomen i sin bok Att ha eller att vara, hur vi själva har skapat ett system som vi sedan låter oss styras av. Att vår inställning till världsekonomin är ungefär densamma som vi har till vädret eller årstiderna. Valutor och fonder är inte fotosyntesen eller ebb och flod, det är något som vi som högst bristfälliga varelser har skapat av en anledning. Och vi har gjort det så misslyckande galant att allt tycks genomsyras av det. Du och jag och till och med en pjäs av Elfriede Jelinek på Dramaten verkar efter marknadens regler. En insikt som ger en menlöshet som är oss övermäktig. Till och med när man ifrågasätter deltar man. Jag tänker på vad Ann Petrén sa i Vit, rik, fri, det där om att man inte kan revoltera mot något utan att samtidigt erkänna dess maktövertag. Det här är samma kvävande logik fast fem resor värre. Ingen kan bryta sig ut. Till och med de som motsätter sig fyller en funktion som i slutändan stärker det de kritiserar.

Jag blir tokig när jag tänker för länge på det här. När jag så sent som i förrförra veckan satt i möte med "min bank" Handelsbanken angående mitt bostadslån och hur de så gärna ville men tyvärr inte kunde hjälpa mig till en finansiellt mer dräglig tillvaro. Så synd, men deras intentioner var ju goda, det förstod jag när jag veckan efter fick ett brev från dem med en inbjudan till en bioafton med mingel och filmen Svensson, Svensson. Gulligt. Eller helt jävla sinnesrubbat. Det beror ju lite på hur man ser det.

Jag fick samma kräkframkallande uppgivenhetskänsla när jag idag läste den här artikeln från Business Insider om vad Occupy Wall Street-protesten egentligen handlar om. Jag vet att jag nu aktivt bidrar och att det här blir till ytterligare en del i det massiva informationsflödet, men klicka på länken och orka ta er igenom alla diagrammen. Vänta en sekund eller så, och bara uppfylls av ingentinget.

Ida skrev om Köpmannens kontrakt på sin blogg Const och bäddade in det absurt ärliga klippet där en finansman i rosa sidenslips säger att han drömmer om lågkonjuktur då det ger honom möjlighet att göra sk klipp och att världen egentligen styrs av Goldman Sachs & Co. En sanning som i samverkan med faktumet att vi fylls med så mycket information att vi strax får mental paltkoma och hellre kollar på några som har sex i teve än att orka bry oss om de riktiga frågorna, gör oss till den moderna människan vi är idag. Fully charged med intryck i våra stora, svullna papier-machéhuvuden bakom uttryckslösa ansikten.

Man blir ju suicidal för mindre.

En av få saker som tillfälligtvis punkterar min uppsvällda pappskalle är utläggningar som denna: