Gårdagens müslimöte - här kommer som utlovat en liten redogörelse kring müslikvällen med Philly

Jag har råkat ut för en åkomma som gör mig alldeles manisk gällande allting som rör frukost - t ex favoriterna ost, syrlig yoghurt och allehanda charketurier - och müsli är numer inget undantag. Därför tvingade jag hem müsliexperten Philly som i de småländska skogarna någon gång under föregående år blev den fullfjädrade müslitillredare hon är idag.

Vi började med att köpa en massa nötter, gryn och annat spannmål i en trevlig matvarubutik. Det var bland annat:

Mandlar Krossade linfrön Havregryn (Saltå, för miljöhipstern + smakens skull.) Hasselnötter Dinkelpuffar (Heter det så? Jag kan ha hittat på.) Pumpafrön Solrosfrön Valnötter Kokos och istället för russin (som jag bara har lärt mig att älska halvhjärtat) blev det torkade blåbär och torkade tranbär. Eller cranbär, som Philly fram tills förra året trodde att det hette. Hon är halvpolack.

Sedan betalade vi, som sig bör, och släpade hem allt.

Väl hemma började vi med att ta varsin sup innehållandes: rom. Innan vi ens hade packat upp matvarorna, faktiskt. Det tycktes liksom behövas.

Sedan började Philly att hacka alla nötter och blanda ihop det med allt det andra i en stor bunke. Alltsammans utom blåbären och de där cranbären. Hon slog på några matskedar vatten, en dl olja tror jag och sist men inte minst: honung från Hasan Ramics bioodlarpappa. Ja, lite kanel kan också ha slunkit med när jag tänker efter. Men inte kardemumma för det hade inte den här fattighjonsstugan hemma på kryddhyllan.

Jag fick fungera som något slags psykiskt stöd.Det innebar i praktiken att jag fyllde på påtår närhelst det behövdes.

När Philly hade bökat klart med müslihacket i bunken hällde hon över det i en långpanna och skjutsade in i ugnen. Oklar temperatur pga all rom.

3 supar senare var det klart, Philly strödde artistiskt över de torkade bären, rörde runt, grymtade högljutt åt färgsensationen och lät slutligen mästerverket svalna till sig. Sedan hällde vi upp allt i en för ändamålet nyinköpt glasburk och ställde den bredvid min aldrig någonsin i livet använda gryta. Det blir lätt så med imagehöjande rekvisita man tror sig behöva för att bli en komplett människa. Den där Le Creuset-jäkeln kommer att bli mitt bland kokkärls motsvarighet till kommersiella storfilmer som man på pin kiv vägrar att se. Nåja. Var även tvungen att bjussa Philly lite av honungen från Hasan Ramics bioodlarpappa då jag är en förhållandevis god människa, ändå.

Och vem kunde så imorse njuta denna fantastiska müsli i ro och lycka framför Nyhetsmorgon? Jo, jag. Ända tills att Steffo Törnqvist började prata liggvanor med Katerina Janouch. (Aldrig får man vara riktigt glad.)